Vägen till diagnos!

De första 7 åren i min sons liv var upp och ner.
Hemma fungerade han bra om man bortser från en
hel del utbrott.
Men jag kände att det var något som inte helt var
som det brukar vara. Det var något som man inte
kunde sätta fingret på helt enkelt.

På dagis var han allas favorit. Lugn, gjorde inte så
mycket väsen av sig. Gillade att sitta för sig själv
Och fixa med saker.

Jag själv mådde dåligt då jag kände de misstänksamma
blickarna på mig, när vi var ute.
Blickar som ifrågasatte min sons uppförande.
Jag grät många kvällar efter att sonen äntligen
efter flera timmar och stora utbrott
somnade utslagen i sin säng.

Min son var sen, sen med att gå, sen med att prata.
Han till och med uppfann ett eget språk,
Och då jag inte förstod så var utbrottet ett faktum.

Men aldrig aggressiv, självdestruktivt.
Bara skrik och okontaktbarhet, stel som en pinne.

Vad gör jag för fel? Har prövat allt,
men inget hjälper.

På dagis hade de inte märkt något alls.
Han var lite sen, men han växer till sig sa de bara.
Samma sak i förskoleklassen och ettan.
Men i tvåan började hans lärare bli orolig för honom,
då han ”försvann” och var inte närvarande i klassrummet.

Då jag i min utbildning fick läst om Asperger Syndrom,
ramlade saker över mig.
Det var som om det hade skrivit om min egen son.
Då fick jag fart på hans lärare och skolpsykolog.

När min son äntligen kom på utredning gick han i 4:an.
I och med det så fick jag se tillbaka,
försöka minnas saker som jag lagt åt sidan sedan länge.

Ställde upp saker punktvis samtidigt som jag
läste bok efter bok om AS.

• Mycket lättskött som spädbarn
• Svår matad som späd
• Var nöjd med att lämnas ensam
• Sen motorisk
• Tå gång
• Säregen gång
• Radade upp leksaker
• Annorlunda röstmelodi, gäll pipig
• Enformiga intressen
• Dåligt socialt samspel
• Förstod inte lek signaler
• Perceptions störningar
• Svagt tidsbegrepp
• Koncentrations svårigheter
• Instruktions svårigheter






Han blev upprörd när rutiner förändrades.
Tyckte inte om ”överraskningar”.
Blev han upprymd, så var han väldigt svår att få ner i varv.
Han var rätt framfusig och orädd, kunde mycket väl
sätta sig i knäet på någon han inte kände.
Hade ingen förståelse för lagsporter,
och tyckte gymnastiken var pest och pina.

Jag kom i tankar om att han redan vid
förlossningen var annorlunda.
Jo faktiskt. Sjuksköterskorna hade aldrig varit
med om ett barn som somnade under värkarbetet.
Vi fick försöka väcka honom i magen så han kunde komma ut!

När han efter lång tid kom. Då var han så svag
och orkade inte suga.
Så den första tiden fick jag mata honom
med en liten spruta.
Även om han hade legat i den trygga magen
Två veckor över tid.

Han knöt sig till en, kanske två vänner på dagis.
Den ena följde honom med upp till förskoleklassen,
vilket var en otrolig trygghet för honom.
Men de andra barnen upptäckte rätt snart att han
var annorlunda. Och han började må sämre och sämre
ju längre tiden gick i skolan.
Eftersom han aldrig berättade något hemma,
så var det svårt för mig att hjälpa honom.

Nu efteråt har man nog kunnat se signaler,
även om de för mig inte var så tydliga.
Han kallades för pipröst, att han var som en tjej, spinkig.
Några kom underfund med att han gjorde som man sa,
utan att ifrågasätta.
Och försökte få med honom på en massa otyg.

På rasterna satt han mest för sig själv på en sten
eller bänk. Han var så trött sa han.

När utredningen började rulla, fick han mer hjälp
i skolan av specialpedagogen.
Och många gånger valde han att hellre gå till
henne än till klassen.

I utredningen blev han beskriven så här av sina lärare:

En trevlig elev, ofta okoncentrerad och i tankar.
Har svårt med instruktioner, och att organisera
Och planera sitt arbete, fastnar ofta i detaljer.
Han följer mindre och mindre med i det klassen arbetar
med och går ofta iväg och tittar ut genom fönstret.
Har svårt att sitta stilla.
Koordination och motorik, något stel.
Hos special pedagogen kryper han gärna in i
ett skåp och stänger dörren.
Eller sitter under bordet och arbetar.
Väljer att gå själv, söker sig hellre till vuxna.
Upplevs ljudkänslig, reagerar på minsta ljud.

Psykologens observationer blev följande:

Arbetar på bra, men har låg arbetstempo.
Blir snabbt trött och svårt att sitta still, går iväg.
Talar tyst och entonigt. Viftar med händerna på ett ovanligt sätt.

Men facit i hand. Varför har ingen reagerat tidigare?
Varför har skola och dagis bara avfärdat mina funderingar?

Efter kontakten med BUP, och samtal med rektor och
lärare kom vi fram till att en mindre klass var bäst för sonen.
Rektorn tog tag i och letade efter en autist klass
som skulle fungera. Men det var fullt, i hela stan.

Av en ren tillfällighet fick hon reda på att det
skulle startas en ny skola för normalbegåvade autister
i vår stadsdel. Och jag var snabb att tacka ja.
Inget kunde bli värre än de fyra år han hade lidit.

Jag förberedde sonen så gott jag kunde.
Och han ifrågasatte egentligen inte varför.
Men lite ångest hade han. Inför det okända.
Men skolan som tillhör rektorsområde autism,
förberedde också på sitt sätt. Besök i god tid.
Lapp med bilder över vilka som arbetade osv. Jättebra.
Den lappen blev väl studerad den sommaren innan skolstart hösten -09.

Sonen fick aldrig diagnos Asperger Syndrom.
Utredarna gick efter sina papper och där skulle man inte ha sen
Språkutveckling. Så han fick Atypisk Autism och ADHD,
för hans koncentrations svårigheter.

Jag har ju min egen teori efter att jag läst Docent och
överläkare Christopher Gillbergs böcker.
Han menar att det finns avvikelser, att koncentrations svårigheter
och sent tal även finns bland de med AS.

Men jag är bara glad, att sonen är glad idag.
Att han älskar sin skola, och det inte är några problem
med skolvägran mer.

För mig var diagnosen en lättelse, en befrielse.
Min son var inte ouppfostrad.
Utan det var samhället runt honom som han inte förstod!





Var uppmärksam på att ett barn med autism har inte
verktygen att säga hjälp!