Curla = en vardag som fungerar...

Att bestämma!

Att få en diagnos på sitt barn innebär en omställning.
Man tar reda på så mycket man kan, läser en hel del. Fråga andra i samma situation.
Försöker, misslyckas och prövar igen.
Fixar och trixar så att vardagen skall gå ihop.....

Curla?
Mm nja. Jag ser det inte så.

Man väljer sina strider för att få en fungerande vardag.
Sen så gäller det att anpassa sig till sitt barn mycket, för att undvika låsningar och utbrott.

Jag skulle till exempel inte utsätta min som för en shoppingtur på lördagen inne i stan, bara för att jag vill det.
När jag vet att han inte klarar av folksamlingar och att trängas i affärer som han inte känner till.

En gång per termin anordnar skolorna inom autism en gemensam föräldrakväll, föräldrasamverkan.
Då har de ett tema och föreläsare eller någon som berättar och upplyser.

Förra veckan var det för föräldrarna i de skolor som har barn med högfungerande autism.
Temat var LSS, och en handläggare kom och berättade vad LSS innebar och vad man skulle kunna få hjälp med. De hade även en förälder som berättade om hur det är att lämna över ansvaret på sitt barn till ett barnboende. Väldigt intressant.
Föräldern känner jag till sen tidigare, hon har två söner där bägge har autism och olika grad av begåvningshandikapp.

Efter att hon var färdig var det en hel del som ställde frågor.
Och jag reagerade över en speciell.
Den här föräldern var kritisk till att man lät barnet göra som "den ville".

- Menar du att sonen får bestämma så mycket? Det skulle aldrig falla mig in att mitt barn skulle få göra hur han ville bara för att han vill....!!

Mamman som föreläste sa:
-Du menar att han inte ska få bestämma ?

-Man måste välja sina strider. Hade jag inte kört exakt samma väg till skolan varje dag eller ignorerat hans tvång att hinna öppna dörren innan porten gick igen...så hade jag fått det väldigt tufft, en slåsskamp, utbrott, låsning.
En kamp som min son inte skulle förstå vidden utav, eller förstå konsekvensen.
Jag har fått mina blåmärken, och det är inte rätt mot honom..och det är inte rätt mot mig själv.
Vad vinner jag på att neka honom?

Ja, bra tanke tänkte jag...

Men en del människor kommer aldrig förstå sina barn..vill inte förstå.
Utan de ska ställa sig i samma led som vi andra. Kosta vad det kosta vill.
Och de är tragiskt tänker jag.

Kram på er!