
Den här söta äggkoppen har jag haft sen jag iallafall
var sådär runt 7 år.
I många år har jag haft grovsalt i den, bara för att påminna mig
om det som en gång var.
Den är handmålad av en mamma till en av de bästa vännerna
jag hade som barn.
De bodde i radhuset mitt emot oss, och vi började i samma klass
då, 1980. Vi hade hemlisar, sov över hos varann.
Gjorde i stort sett allt ihop.
Men då vi flyttade till ett område längre bort runt 1986 så
försvann sakta vännskapen.
Hon som målade äggkoppen blev mormor för andra gången för ett par
veckor sen. Min allra bästa väninna som barn blev mamma igen.
Det är väl tur att Facebook kommit till.
Annars hade jag aldrig fått veta det. Vi har ingen kontakt idag.
Men jag har äggkoppen, och minnena!
Den här helgen har jag jobbat och Emil har varit hos pappa.
Igår fick jag mitt allra första sms av honom.
Han skrev att de laddat in musik på mobilen, bra va.
Vilket framsteg. Varken han eller hans far ringer alls annars.
Nej varför ska de? De behöver ju inte prata.
Så jag hoppas att Emil ska få mycket användning för sin mobil på
olika sätt.
Ny bätte bild på irritations möbeln..

Åh så en aning gnäll...
Emil har atopisk eksem, och de träder fram i full styrka
speciellt om han vistas i mögelhaltig miljö.
Mögel finns ju överallt, men när det är concentrerat så reagerar han
med att klia över hela kroppen. Få stora röda eksem.
Tyvärr är det nog något hemma hos hans pappa som han inte tål.
Och jag har i flera år sagt till honom att han måste kolla upp mögel
i lägenheten. Men inget händer.
Det första Emil gör när han kommer hem, är att vilja bada och smörjas in
för att det kliar överallt och han har eksem.
Hemma behöver jag nästan aldrig smörja in honom, om
det inte är runt okt, då det är som mest mögel i skog och mark.
Idag sa han till och med själv att han sett mögel flera ställen
hemma hos pappa. Igår såg jag det vid balkongdörren, sa han!

Huruvida det är så, vet jag inte, men nått är det han reagerar på.
Och jag vet inte hur jag ska tackla det mer.
Jag kan ju inte annat än att påpeka!
Men har man påpekat flera gånger?? Ja vad gör man...
Det är ju inte alls bra, varken för Emil eller hans pappa!
När jag hämtade Emil vid tåget idag, ville han absolut inte hem.
Han ville göra nått roligt ute i det ennormt fina vädret.
Ja vad hittar man på kl 18 en söndag, jo åker och tvättar bien såklart!!
Om det var roligt? Tja han fick nått att göra iallafall.
Kan ju säga att det verkligen behövdes.
När vi kom hem var det väldigt många barn på baksidan.
Emil går ju aldrig ut. men han är nyfiken på vad som händer där nere.
Så när jag lagade till lite lätt mat stod han helt still och bankade försiktigt med en hammare på den inglasade balkongens ena sida.
Ibland kan han stå och ropa "Hallå", eller sitta på en stol och kika
vid balkongräcket.
Men idag stod han i inglasningens öppna del och bara stirrade, med hammaren i högsta hugg. Jagade in honom flera ggr...men han slank ut igen.
Kan ju säga att man gråter innombords...

Själv känner man ju hur ensam han är. Han har ingen..bara mig.
Han saknar inte vänner på samma vis som vi andra kanske.
Visst händer det att han önskar att han hade en vän.
En vän som han kunde hitta på saker med när han hade tid, kanske nån helg...
Nr man inte har skolan sa han en gång till mig.
Åh som jag bara ville stänga in mig och gråta...för mig var det så himla sorgeligt.
Men man måste komma ihåg, att för Emil så har han många kompisar...
men i skolan. och i veckan så är det helt bra med det!
är så glad att han nu fått chansen att åka på helg läger, och träffa jämnåriga
med liknande diagnoser, träffa nya vänner.
Nu på fredag bär det av för andra gången, och han längtar redan!
Jag hade inte tänkt bli så här långdragen idag.
Är egentligen väldigt trött och kudden väntar.
Det är ju en dag i morgon med har jag hört!
Kram på er och sov gott!!