Gymnasie?

Öppet hus

E har blivit så pass stor, att det är tid för gymnasie val i februari.
Som jag har våndats för detta....

Ikväll har vi varit på öppet hus.
Snitz gymnasie, som är en anpassad skolform. De sammarbetar med Cybergymnasiet och finns både i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Jag har försökt få information från den här skolan tidigare, men det har varit svårt. Så besöket idag skulle bli intressant.

- Var är skjortan, mamma?
- ska du ha skjorta på dig?
- ja du tror väl inte att jag ska se ut som en hemlös! Säger sonen och sätter på sig en ostruken skrynklig sjorta.

Redo för gymnasiebesök.

Öppet hus!
 Ja jag tänkte väl att det var liksom öppet, att man kunde komma närsom under kvällen...
Men vi trippade in mitt i informationen rektorn hade.

Det var bara kanske 4 andra familjer där, och jag såg genast att sonen tyckte det här inte var kul. Tack åh lov satte han sig tyst på en stol.

Det visade sig att Snitz eleverna går på cybergymnasiet och har en hel del lektioner i helklass. Mer som att träna det sociala sa rektorn. Sen har de den lilla gruppen där de kan få mer hjälp.....
Något som gjorde mig lite misstänksam var att gymnastiken, fick man åka buss till då den inte fanns i anslutning till skolan. Och man åt i stor matsal.
Eleverna har inte samma tider om dagarna heller, utan kan ha lektioner någonstans mellan 9 och 16.30!!
Och det är eleverna som ska förflytta sig mellan klassrummen här....  Det skulle inte fungera för E.

Alltså ett helt annat upplägg än vad de verkar ha i tex Stockholm...
Lite märkligt kan man tycka då de är inom samma konsurn.

Hmm,  jag vet inte ja.
Eleven som var med ikväll trivdes jättebra, hon hade tidigare gått i vanlig skola fast i liten grupp.
Hon berättade om hur en dag kunde se ut.
Det fanns en del håltimmar sa hon, och ja då kan man göra lite läxor tex.

- vad är håltimmar, undrade E när vi kom hem.
- ja det är en timme då man inte har någon lektion sa jag.

Och undrade om det verkligen var rätt skola för min E. Han som har så svårt med mycket folk och att inte veta vad han ska göra på raster och då...håltimmar.

Skolan har just nu närmare 600 elever. Och en del av lektionerna som E, ev skulle ha...är de mellan 15 och 30 elever!!!

Det är en väldigt stor omställning när de är 9 på hela skolan idag där han går.

Om någon vecka ska vi på nästa öppethus. Det är en stor skola även den. Men där går redan tidigare skolkamrater till E, som trivs. Även den är anpassad, men har varit igång en hel del år.
Ska bli intressant de med. Men nästa gång, ska vi komma i tid och mamman ska stryka skjortan innan!

Kramar om!

Hösten är förbi!

Smuttar på ett glöggte jag fått av min syster, raggsockarna som mormor stickat
sitter som vanligt och värmer fötterna.
Ute är det grått och trist, men i köket är det värme.
Julgardinerna hänger fint och adventsljusstaken sprider ett härligt varmt sken.

På söndag är det första advent.
Så märkligt fort detta året gått.

Snart är det fyra år sen sonen fick sin diagnos.
Fyra år sen jag fick de sista pusselbitarna att falla på plats.
Ja, det var ju så min son var. Precis så som det beskrevs i en bok
jag läste inför ett arbete i skolan.

Efter det har jag både läst en massa samt gått på föreläsningar.
Bla med Bo Heljskov som är handledare för min sons lärare.
Sen var jag på en föreläsning som satte djupa spår hos mig.
Har aldrig gråtit så öppet som under de två timmarna Elisabeth Råberg höll
ett enastående föredrag om hur hennes två barn med autism blivit misshandlade
i den omsorg hon trodde var trygg.
Den recomenderar jag verkligen att gå på.

Hon har ju dessutom skrivit en bok "Omsorg utan våld" som
alla lärare på min sons skola fick som julklapp för nått år sen
av deras rektor. Hoppas alla läst den.
För jag är inne på min tredje gång nu.
Och varje gång hittar man något nytt att fundera på.

I hennes bok på sida 114 i kapittlet "svårt att välja",
Så står det en sak jag inte helt tänkt på innan.
Men idag när jag läste det så blev det ännu ett aha.

"Barn med autism kan gå runt runt i leksaksaffären utan att
hitta något som den vill ha. Bara för att de inte vet vad leksakerna
skall användas till."

Som så många andra saker i sonens uppväxt, så trodde ju jag att
han bara var snäll och lydig...för att han inte tjatade som andra barn.



Den här hösten med sonen har varit upp och ner.
Då har det oftast handlat om skolan.
Två nya lärare som inte arbetat innom området tidigare.
Så de körde på som om det var vanliga högstadie elever.
Med läxor och krav.

Så här har kuddar flygit. Sparkar och knytnävslag utdelats.
Häromdagen blev man hotad av en högt svingad golfklubba.
Ja det är inte lätt att vara mamma till ett speciellt barn.
Den här gången ville han inte göra engelskaläxan.
Men vi klurade ut tillslut vad som gjorde honom så arg.
Men det tar tid, och med en massa finess.

För sonen har svårt att berätta om han känner att nåt inte är bra.
det kommer ut som aggrission på hemmaplan istället.
I skolan blev de shockade, då han är mönster elev vad gäller uppförande
på skoltid.
Men nu har vi disskuterat en ev lösning med den berörda läraren.
Så nu får vi se vad som sker!

Vad det hela handlade om?
Jo sonen tyckte inte om den nya lärarens läxförhör.
Han ville ha det som hans förra lärare gjorde.
och det tog ju nästan en termin att komma fram till...

Jag skriver inte så mycket mer.
Behovet kommer i vågor.

Jag får mycket idéer och stöd från ett slutet forum på Facebook istället.
Ett forum där föräldrar kan få stöd av andra i samma situation.
Andra som har barn med Npf.
Forumet heter det samma som informations sidan jag länkar till i högra hörnet!

Kramar om alla som finner sin väg hit!
Ha en skön advent och tänd många ljus i mörkret!

Ny start!

Då var sommarens ledighet för Emil slut och en ny termin
har startat. Högstadiet! 7:an.

Ja vi märker ju inte nån större skillnad faktiskt.
Han har ju samma lärare och lokaler som innan.
Nått nytt ansikte, och ett par nya ungdomar bara.

Han har hemkunskap på schemat nu, som han längtat.
Jag börjar nog mer och mer fundera på hur det ska gå efter
högstadiet. Vart ska min son ta vägen då?
Kommer han att klara gymnasiet?

Mycket kan hända på tre år.
Det ser vi bara nu dessa tre år han gått på specialskolan.

Han kom dit och gömde sig i en stor kartong.
Satt under bordet på lektionen, gungade fram och tillbaka.
Vifftade med händerna och hade en massa andra tics för sig.

Allt de där är som borta.
Han tycker fortfarande om små utrymmen, men gömmer sig inte mer.
Idag kan han ha en koncentration på 40 min och sitta någorlunda
still på stolen hela lektionen.
Vifta med händerna och tics ses mest när han är upprymd eller väldigt nervös.

Jag läste ett glatt inlägg på en låst facebook sida för oss föräldrar,
att en mamma utropade sin glädje över att hennes son blivit bjuden på kalas!!

Usch. Kommer så väl ihåg de åren i vanliga skolan.
Han blev aldrig bjuden på någons kalas.
Och en dag sa han.

- Mamma, jag undrar när jag ska få ett kort!
Idag delade de ut kort till alla i skolan, och jag stod och väntade och väntade...
Men jag fick aldrig något!

Så himla ont det gjorde i hela kroppen. Och så många tårar som fallit
utan sonens vetskap. Över hur han blivit behandlad av sina skol och klasskompisar.

Glåp orden. Knuffanden, fått saker gömda.
Fått stå och ta emot skratt av hela klassen då en så kallad klasskamrat
öppnad toalett dörren och hånskrattat när han stått utan en tråd på kroppen.
Kläder som "råkat" bli blöta under gymnasiken....

Jag visste aldrig om detta då Emil aldrig berättar något om man inte frågar
honom speciefikt om en sak.
Utan detta har kommit i efterhand.

Idag förstår jag varför jag hade ett rent helvete att få honom i skolan.
Varför han redan kvällen innan klagade på magont och huvudvärk.



Lärarna? Ja de sa att de inte märkt något....

Tills han fick en ny lärare i fyran.
Tack att du fanns. Du såg mer på din korta tid än flera sett under flera år.
Och, talade om det för mig!!

Men då hade redan vi fått diagnos och väntade på en ny skola.

Idag är jag så tacksam för att vi bor där vi bor.
Efter att man börjat engagera sig i olika forum och trådar på nätet har jag ju förstått, att vi varit lyckligt lottade.
Att vi hade en rektor som var förstående och jobbade hårt för att min son skulle få en skolgång han hade rätt till. En skolgång med resurser och hjälpmedel.
Det som jag tagit för självklart, är en kamp för många..har jag förstått.

Ge inte upp era barn.
Kämpa för att få de, som de har rätt till.

Ett tryggt liv utan fruktan!

Kramar om!!

Solängsskolan, gymnasie för oss med AS!!

Vet ni vad.
Jag läste en förfrågan på ett forum på FB
där en mamma undrade om en speciell gymnasieskola.

Den här skolan ligger i Hammenhög, på Österlen.
Har hört så mycket bra om den skolan, men liksom "glömt"
bort den. Så jag letade upp hemsidan och läste lite.

Jag blev kär! Haha..kan man bli det i en presentation av en skola?

Nu har jag satt länken här till höger, under
"Intressanta sidor".
Solängsskolan ägs av Solhagagruppen som även har
Kasperkollo på sommaren som Emil nu ska åka på
för andra gången.
Det är även de som annordnar Kasper läger, som Emil
är iväg på en gång i månaden!

Skolan har en internat avdelning och finns även
på Öland såg jag!
Gå in och kika lite vet jag!

Hoppas jag kan ha det i minnet om några år då
det är dax för Emil...
usch, det är bara tre år dit...

Här var det ju mulet när man stog upp.
Hoppas det spricker upp senare, just nu gör det inget.
För jag håller på att minska tvättberget!

Ha en super dag!
Kramar om!

Vi fick ett brev..

För några veckor sen kom sonen hem med ett brev från skolan
i kontaktboken. Det handlade om en gemensam bio kväll där
killarna gemensamt skulle ut och äta på resturang gå på bio
och sen sova över på skolan de som ville.

Så här skrev de som motivation:

Det finns många andledningar till att vi vill ge eleverna
denna möjlighet, framförallt handlar det om att eleverna
skall kunna uppleva saker som andra barn kan göra på egen hand.
De ska kunna träffa sina kompisar på andra tider än de
vanligtvis gör och göra annat än skolarbete tillsammans.
Vi vill också se detta som en träning för att i framtiden kunna
bygga vidare så att eleverna skall kunna till exempel åka på
klassresa eller i förlängningen som vuxna, bo själva!

Jag är helt förundrad över den kunskap och stark vilja
det finns band personalen, att göra så mycket för dessa barn.
Jag vet ju av egen erfarenhet hur bra Emil mår, sen han fick möjligheten
att byta till denna skola.
Han har växt enormt.

Bara det att han gladeligen står upp på morgonen och vill
till skolan är ju väldigt stort.

Att lärarna ser bortom skolan, och tänker långsiktigt gör
så att man vill krama om dom alla länge.



Idag var den stora dagen.
Vi köpte en ny sovsäck i tisdags som Emil även skall ha med
på lägerhelgerna. Den har han redan "legat" in och myst i framför tv:n.
Igår packade han..hrm..ok jag packade med honom det som han behövde med sig.
Pyjamas, kudde, nallen, mp3, ombyte.

När han låg under täcket igår sa han:
- Mamma, i morgon är den bästa dagen och jag har längtat så!

Åh så varmt detta hjärta blev då, när jag höll hans hand,
kramade om den och sa god natt!

För att det inte skulle bli för lång dag, så fick han sovmorgon idag.
Vanligtvis på helgen så får man väcka honom vid halv tio, tio.
Men i morse hade han redan vaknat kl 7...
Halv tolv hade jag sagt att han kunde komma till skolan.
Lagom till lunch tänkte jag.

Ja det var vad jag tänkte.
Kl halv tio var Emil färdig och hade ingen ro i kroppen mer.
Så vi körde iväg.
Och jag sa hej då till en överlycklig kille, med ryggsäcken full
och sovsäcken i högsta hugg.

Jag har inte hört något på hela kvällen.
Och jag har varit lite rastlös, försökt slappna av men
tankarna är ju där. Hur har det gått?

Ja troligtis ganska så bra, eftersom han inte hört av sig.
Så det är nog bara denna oroliga mamman som få ta och ge sig lite.
och försöka tänka på mig själv...och sova gott!

Ha en jätte skön fredag. Kramar om!

Utveckling..

Idag hade jag ett uppföljningsmöte på Habb.
vi konstaterade att läget var under kontroll.

Emil har vuxit i många anseenden, och börjat ta
lite ansvar själv.
Som att vilja byta rent i sängen och att han
självmant ibland borstar tänder utan att man påminnt.

Hans utbrott har näst intill försvunnit.
Ja iallafall de destruktiva, där han slog sig själv.
Vilket är otroligt skönt.
Ja vi har haft en fin period, så vi avaktar lite med nästa möte!

Kom på att vi ska se om vi hittar ett riktigt program för arkitekter
till Emil som han kan sitta med på fritiden.
Då han intesserar sig just för ritningar.

Sims och andra spel är inte av intresse utan det känns
som om han behöver något mer avancerat.
Så vi får se vad vi kan finna!

Jag fick några timmar över och strosade runt i ett närbeligget
köpcentra. Så länge sen jag bara gick och fönster shoppade.
Jag skulle inte ha nått och handlade endast ett doftljus till toaletten.
Men jag tänkte lite på vad jag ska se efter när man kommer till Ullared.

Åkte hem och åt lunch och fikade innan jag skulle iväg till
Emil´s skola på utvecklingssamtal.
Är alltid så trevligt, mycket disskussion och skratt.
Känns aldrig stelt och konstlat med hans lärare.

Allt gick bra och i de flesta ämnen ligger han på nivå med
hans årsklass 6. Är väl bara svenska, engelska och matte som
han behöver lite extra i.
Särskillt engelskan då, där han inte klarade nivån på det internationella
provet i våras.
och nu började de prata om ett extra språk till hösten.
Ja Emil börjar ju 7:an.
men de var väl mer inne på att de fokuserar på de han
redan har svårt för.
Emil har dock en egen uppfattning, han vill läsa franska!!!

Hmm..ja vi får se vad vi gör med den viljan sen.

I morgon tar Emil och jag sovmorgon.
De ska ha bio kväll och övernattning på skolan.
Så han får komma senare så dagen inte blir så hemskt lång!
Han gläder sig mycket och har redan packat sovsäck och nallen.

Nu ska jag ta och hålla kväll och kika på tv med Emil.

Kramar om!

Hur ska det nu gå?

Just nu har en särskole elev "praktiserat" på Emil´s skola.
De ska se om han vill börja där efter sommaren säger Emil,
men vi vill inte ha honom där. Han är konstig!

Emil säger det inte rakt ut utan inne i huvudet säger han.
Hans klass kamrat däremot är lite mer okänslig och
säger det i klassrummet enligt sonen.

Denna elev har gått alla sina 8 år på sär, men vad jag förstår
så ska hela systemet ändras.
Autister utan utv. störning ska inte få gå i särskola mer!!

Barn som oftast behöver enorm struktur, trygga ramar.
Samma rutiner, städigt en hjälpande hand i vardagen...
Ska de bara släppas ut i ett samhälle de inte förstår sig på?

Det är inte det autistiska barnet man får göra om,
det är sammhället omkring det!

Hur ska det gå för dessa barn och unga?

Kika in på Lenas blogg VitaVox, hon har stridsyxan uppe!

Ha en skön tisdag! Kramar om!

Att trivas, ont gjorde det...

Ikväll hade Emil och jag samtal vid sängen.
Det är inte ofta han öppnar sig och talar
om saker han tänker.

Men när jag kliade honom på ryggen, ståendes
på en stol för att nå. Så blev det så naturligt.

Han har ju egentligen inte pratat och sagt något om
hur just han känner vid tanken på Kasper helger tex.
Så vi pratade lite om det.

Jag förklarade att det var istället för att
åka till stödfamiljen.
-Vad menar du?

Ja, om du får lov att åka på lägerhelgerna,
så ska du inte hem till N & A mer.
- Ja men man kan kanske hälsa på nån gång!

Jo visst, det kunde jag hålla med om.
Han är trots allt ganska glad för hundarna.

Men det han sen berättade gjorde så ont,
inte hade jag vetat..

Han undrade varför han hade så svårt att somna
där, det kunde ta nästan hela natten.
Fem sex timmar...

Sen har jag inte så mycket att göra där.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Titta på tv, och om det inte är nått
så leker jag med hundarna...
Går bara runt i lägenheten hela dagen.
Vi gör inget annat.















Emil har varit hos stödfamiljen sen i sommras.
Han har bara vid ett tillfälle nämt att han inte
vet vad han ska göra när han kommer upp på morgonen.
Då bad jag A, om att göra det mer tydligt för honom.

Jag som trott att han trivdes där.
Det kändes inte alls bra att höra.

Försökte förklara att man måste trivas.
Tycka om det stället man kommer till.
Om man inte gör det efter ett tag, då får man se om
det finns något annat.
Så nu får vi hoppas att Ingela säger ja till lägerhelgerna!

- Men om hon inte gör det då?
Vad ska jag göra då?

Då kommer mamma se till att det blir ordnat med
dagar som du och andra med tex asberger får vara
på nått korttids.

- Ja man ska trivas, sa han eftertänksam.
Jag trivs bara på två ställen.
Hemma och i skolan.
Andra har kanske 15 ställen de trivs på, men
jag har bara två....

NPF UPPROR, namninsamling!

Belysa, informera, kunskap!








Mycket av personalen som kommer i kontakt
med våra barn har ingen kunskap eller känsla,
kanske till och med inget intresse av hur
våra barn fungerar!

Utan våra barn med NPF = neuro psykriatriska
funktionshinder, såsom Asberger syndrom, Autism,
ADHD, ADD, ODD m.fl. Får ofta inte den hjälp och
stöd de behöver i skolan.

Ett stöd och hjälp som de har krav på att få!

Våra barn sätts ofta in i fack.
De måste "lära" sig, som alla andra!

Våra barn är "bara" bortskämda, envisa.
Har inte fått veta konsekvenser, får bara det de
pekar på. Dåliga föräldrar, slappa föräldrar...

Om ni visste vad personal pratar bakom våra ryggar.
Hur många gånger har man inte skämts över
blickarna man kan få.
Som om jag skulle vara en sämmre mamma bara för att
jag hjälper mitt barn med det som han inte klarar själv?

Mitt barn kanske är bortskämt, men bortskämt
med kärlek. Han har inte fått lära konsekvencer..
bara för att han förstår inte det, och det är en del
av hans funktionshinder.
Min son får inte allt han pekar på.
Men jag väljer mina strider.

Och jag förbereder, jag planerar,strukturerar.
Hjälper honom med duschningen, städningen,
finna på fritidssysselsättningar för
han inte kan själv.
Får ta emot slag, sparkar, hysteriskt skrik
och gråt, om något inte går som han satt sig
för i sitt huvud.

Min son tänker inte som vi.
Han kan ha svårt att förstå sig på
sin sociala omvärld. Och han behöver vägledning
och hjälp. För annars blir han frustrerad.


















Min son har problem med vårt sociala levene.
Har svårt för att fungera socialt, har inga vänner.
vet inte hur man får någon heller.
Som förälder är man den förlängda armen.
Som att leda en docka till rätt plats och rätt tid.

Det syns inte på ett barn med NPF
att de har ett handikapp.
Det osynliga handikappet.
Funktions hindret som medför mobbing,
utanförskap, dålig eller ingen skolgång alls.
Och det är ofta bara för att kunskapen,
att se och vara lyhörd över dessa handikapp är så knapp!

Snälla, HJÄLP oss att ändra detta!
Hjälp oss att få anpassad skolgång.
Att lärare och pedagoger får mer upplysning,
mer kunskap.

Det görs en namninsamling, som ska föras vidare.
Som man hoppas på ska medföra något...iallafall
att nån högt uppstående ska läsa och fundera!

SKOLAN ÄR INTE EN SKOLA FÖR ALLA!!

På Facebook finns det en sluten disskussionsgrupp
för oss föräldrar med NPF barn.
Där kan man ventilera och få snabba svar
och possitivt bemötande.
Där är alla i samma sits!
Gruppen heter Hjärtefrågor NPF
Samma namn som Bloggen jag har här till höger!

Bloggen startades för att samla information,
tips och idér. En idébank helt enkelt!
För flera tyckte det saknades!

Sprid, informere!! Det är det som gör det
lättare för våra barns vardag!

Vet inte ..dagar...

Vardag, kända rutiner och skola.
Som man har längtat.

Emil var till och med lycklig över sin
NO läxa de har till på fredag.

De började så smått med läxor i höstas.
och ja det har gått si sådär.
Fast gör man de inte hemma så blir de gjort i skolan.
Vi ska inte behöva ta en massa konflikter
hemma menar lärarna.

Super bra tänkt tycker jag.
Att läsa läxor kan vara en otrolig bedrift
om sonen är på ett omvänt humör.
Då är det bara att lägga ner projektet.

Just nu känner jag att Emil är inne i en period
där han inte vill något alls.

Det första han sa när han tagit av sig jackan.
- Vet inte vad jag ska göra.

Alternativen på schemat är tråkiga.
och så går han rundor utan att kunna fokusera.

Försöker finna på saker men ack nej..

Men det gick bra till slut att spela
xbox med mamsen.

I dessa perioder då han har svårare än vanligt att
göra saker. Då får jag helt enkelt bara tala om
att nu gör du så.
Och att lägga in gemensamma aktiviteter imellan
har underlättat har jag märkt.

När han har det så svårt får man som minst gjort hemma.
Man orkar inte helt enkelt.
För man har en svans farandes bakom ryggen konstant.
Och man får vara steget före med nån aktivitet.

Det blir tomt i huvudet sen kan jag lova.



Skulle ringa några samtal sen igår.
Jaha, nån var på sammanträde.
Nån på tjänste ärende.
En annan var inte närvarande.

Men oj jag fick fatt på barn allergi läkaren
efter flera min väntan.
Men då var det så klart inte henne jag skulle ha ringt
utan vårdcentralen..suck säger jag bara!!

Inte undra på att man är rent slut
innan dagen ens börjat!!

Emil läste glatt om H.C Andersen för mig
när han låg under boll täcket.
Även om han först skulle priotestera.
Han förstod inte varför man måste läsa texen hemma.
De hade ju redan gjort de i skolan!!

Kom på en liten sak.
Kommer ni ihåg bussen som Emil och hans
lärare gjorde i fredags?

När vi åkte därifrån sa jag:
- hoppas folk kan hålla fingrarna i styr
och inte ta sönder den under helgen.

I går när vi körde in vid skolan sa Emil.
- Hoppas de har sett sina fingrar.

- Vad menar du?

- Om de har sett på sina fingrar så att de
inte gjorde nått de inte fick utan att fråga!

Hmm..

Kramar om!

Möten och sånt..

Igårkväll orkade jag helt enkelt inte
samla tankarna och skriva ner dom.

Var full rulle hela dagen här kändes det som.
Ja inte förmiddagen, den är min och bara min
samt kaffekoppen då!

Var på utvecklingsmöte igår, och
ja det är ju inte så mycket som ändratas
egentligen sen i våras.
Emil har ju inte betyg än, men de ser
ändå lite på vad som skall klaras för godkänt osv.

Kriterierna för godkänt i gymnastiken
för årskurs nio, har han redan klarat..
Ja det är ju bra. *L*
Då ska man simma 200 m nämligen.
Och det lärde sig Emil förra året.

De arbetar ju utifrån vanliga grunskolans
arbetsplan. Och har då delmål som skall klaras.
och han ligger ganska så bra, och i vissa
fall mycket över medel.
Men det var kanske väntat.
Bara svenskan och engelskan..där han får
stopp, när det ska skrivas.

Han hatar verkligen att skriva och det
låser sig ofta.

Det går så bra i skolan så de frågade om
de skulle utöka hem läxorna...

Då tittade jag storögt på dom.
Ja de skulle ha varit med här när han
skulle göra svenska läxan..hmm..
Så vi bestämde att han fick nöja sig med
de två han ahr i veckan.
För det ska ju inte bli en belastnng hemma
menade de.

Ett kort samtal på två timmar.. *skratt*
Men de är så trevliga, så det blev ju en
massa kallprat också.

På kvällen var det föräldrasamverkan
div föräldramöte. Där behöver man
inte tänka på sitt barn och passning.
utan barnen får följa med, det finns personal
där som ser till dom medans mötet är.
Vilket är jätte bra. Hade inte kunnat gå annars!

Handlade om kontaktperson/ledsagare.
Vad det är och innebär. och att det är en
del av LSS. kostnadsfritt.

Ska se om jag ska ansöka om en ledsagare till Emil.
Så han kan komma ut och bada tex.
Man vill ju inte släppa in honom själv hos herrarna.
Och han är alldeles för stor att ta med på damernas.

Att bara göra nått efter skolan, med någon
annan än mig.
Träffa andra än bara skola och mamma.

Var flera som sa att deras barn var så isolerade.
Hade inget de gjorde på kvällarna.
Bara satt och hängde på sina föräldrar.

Det kom även personal från två olika korttids
och pratade om deras verksamhet.
Jag undrade om det verkligen inte fanns
nått korttids till de med högfungerande autism?

Vi har nämligen 5 st här i Malmö!

Men nä, man kunde få plats och så fick de
försöka sätta ihop några tillsammans.
Men, det var ju ingen garanti.
Hmm känns lite..osäkert faktiskt!

Får klura på detta lite.

idag åker Emil iallafall till sin stödfamilj.
Han var inte så jätteglad över det.
men vad ska man göra...
Jag jobbar hela helgen.

Hoppas ni får en skön dag.
Nu ska här shoppas julklappar!

Kramar om!

Stackars lille...

Emil började trillskas i morse då han
kom på att han själv skulle gå hem
från skolan.

Vi bor så nära att han klarar det.
Men han springer det fortaste han kan
om han inte har sin sparkcykel.
Och är genom svettig när han då kommer
innanför dörren.

Ibland är det så att han går hem
då jag slutar lite senare.
Ja han kanske är hemma 15 till
45 min själv. Och det funkar bra.
Bara han vet vad han ska göra.

Men nu är det så mörkt.
och han gillar inte mörker...

Vi hade en ibnkörnings period i våras,
då hans lärare följde med honom på vägen
för att se hur han klarade det.
Och det har gått bra, tills nu!

Innan körde skolan honom hem.

Och jag kan verkligen förstå honom.
Det är himla mörkt kl 17, även om det
är hus hela vägen och gatlycktorna tända!

Får kanske prata om att han får sällskap
då jag inte själv kan komma.

Nu blev det så att jag kunde gå lite tidigare
så jag hann plocka upp honom.
och det var han överlycklig för, lill killen.

Kvällen flöt på, tills läggdax.

Näpp, inte borsta tänder.
Näpp, inte sova.
Näpp, näpp, näpp...

Men så fick jag lirkat med en bok,
att jag borstade tänderna och då gick
det lite...ja lite bättre.
Lite spring hit och dit, hoppa i soffa,
hoppa i säng.

Så kom då pyjamasen på och ner under bolltäcket.

Näpp inte den boken.
- Men du valde den själv, då tar vi den.
Näpp inte den, annan bok...

Åh, vid denna tid, över läggdax...kan det
tära på nerverna ordentligt.

men boken blev läst, sago cd satt på.
nattar, går ut...och
som vanligt hinner jag inte ens sätta mig
i soffan fören första - MAMMA, kommer..

Inte det täcket.
Öppna fönstret.
En kram till...

Satte mig till rätta vid datorn.
värmde lite glögg..

- MAMMA...

in igen.
Den här gången har han ont i ena skinkan.
Spänner och spänner...
-Känns konstigt..åh, känns konstigt...

Går upp sätter sig i soffan.
Blir frustrerad, då det är spänningar i skinkan,

- Kan inte sova, vad e det för FEL på mig...

Sliter sig i håret, slår med knytnäve
på benen..på skinkan..i huvudet..

- VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!!!

Försöker lugna ner.
Tar hans hudkräm och masserar ganska
så hårt på stället.

Och funderar på om det nu blir ett stort,
stort blåmärke.
Hoppas han har byxorna på i morgon...
vad kommer de att tro annars! :/

Blev inte så värst bättre, men värmde
vetekudden och la på under täcket..

Och jo, tänk han somnade till sist, den lilla
stackarn...

Glöggen är kall...programmet på tv..slut...
Idag tog det 1.5 timme..mm jo ganska så bra.
men inte ok..

Har inte hört nått om någon tid till
läkaren på habb. Får kanske ringa
i morgon och skynda på..

Nu ska jag värma glöggen, och sätta näsan i
Bo Hejlskov´s bok, en liten stund iallafall.


Kramar om!!

Självkänsla...

Igår flöt dagen på som lugnt vatten.
Så skönt att fortfarande ha ork
nr man kom hem från jobbet.
Det är inte ofta faktiskt!

Det här med kontaktböcker..
Nån som har dålig erfarenhet?

Mins sons nya lärare (sen efter nyår)
verkar inte veta hur de ska använda den.
Åh, ja men Emil som är så verbal.
Trodde han berättade vad som hänt i skolan.

Ja, det är ju det som är så himla
lätt att tro.
Det är ett av det första man får lära sig
i utbildningar om autism.
Bara för att man är vernbal är inte samma
sak som att kunna återberätta dagen.

Ofta vet han inte vad han gjort i skolan.
Om det inte hänt något som han verkligen
tycker om iof.

Igår hade då en annan ny lärare (aug.)
skrivit att Emil varit väldigt stirrig
och okonsentrerad hela dagen.
Inte kunnat arbeta bra.
Sen så tycker han själv att allt han gör
är dåligt...

Jo det vet jag att han gör här hemma med.
Vet inte hur jag ska öka hans självkänsla.
Det är svårt, för han är även känslig
för för mycket positiv feedback..hmm..

Vi pratade om vad läraren skrivit.
och då började han klandra sitt handikapp.
Det är inte mitt fel, sa han...hade jag inte
det här handikappet så hade jag varit normal.

Usch, det var inte roligt att höra.

-Emil, jag tycker om dig precis som du är.
För du är normal i dig själv.
Många har svårt för saker, och det kan
ta längre tid, men man är inte dålig för det!

Nej det är svårt.
Får hålla ögonen på honom så att han inte
får nån depprission. Är ju ganska så vanligt
vad jag hört och läst!

Shemat gick hur bra som helst igår med.
Han till och med tänkte på vad han ville
göra före och efter maten, på "eget val".

Nej nu ska jag ta en kopp kaffe till.
Sätta mig vid symaskinen, och ta det lugnt.

Ha en skön dag idag!

Sen timme!

Nej nu är man sent uppe igen.
Dålig vana...

Ringde jobbet och tackade nej till kursen
i morgon faktiskt.
Kände att jag behövde min fridag för mig själv.
Kursen om autism och flerspråkighet hade visserligen
varit intressant att gå på.
Men man måste ta hand om sig själv också!

Hann köpa gymnastikskor så Emil blev nöjd.
Han längtar så till i morgon när de ska hoppa
trampolin.
Tror knappt jag skriver det..
han längtar till gymnastiken!!

Det är något som stärker hans självkänsla.
Något han är duktigare på än sina klasskamrater.
Då är det gympan.

För två år sen var det verkligen inte så..















På Mallorca en del år sen.

Emil är lite nere i en kris just nu, kan man säga.
Och behöver mycket positiv feedback,
ja ok inte för mycket för det tycker han inte om.
Men lite extra kanske!

Pratade med hans lärare om det.
Att han tycker de andra är så mycket bättre.
Hon bortvisade det bestämt, men kan också se att
Emil känner så.
Hon skulle ta upp det med resten av personalen.

Känns skönt att ha personal som tar saker på allvar.
Som är utbildade, och har stor erfarenhet och kompetens bakom sig.
Som inte skakar på huvudet så fort man vänder ryggen till.
Och låte problemet eller oron förbli liggande i tommrummet
mellan oss. Utan man kan vara säker på att det diskuteras!

Oj, som jag har läst om föräldrar som har det tufft.
Som får kämpa så för att barnen ska få det de
behöver i skolan.För att kunna känna sig trygg,
och att skoldagen skal kunna flyta på.

Jag har nog haft det väldigt lätt faktiskt.
Om jag tittar tilbaka.
Tänker främst på skolsituationen.

Önskar så att fler kunnat få känna denna
trygghet Emil känner nu.
Det är hans skola.
Hans kompisar och hans lärare.
Han går in med ett leende, och kommer ut
med ett lika stort!

God natt och sov gott!!

Trött efter dagens möten

Just nu hade en sån här stund varit så välkommen.
Bilden är tagen på landet utanför nynäshamn.


Idag känns det som om jag bara varit på möten
hela dagen.
Med början i förmiddags då en tjej från
habbiliteringen kom till Emils skola.
Vi skulle gå igenom hans nya hand dator, och hans
lärare skulle berätta deras erfarenheter med den.

En riktigt fin sak faktiskt.
Och Emil kan den nästan bättre än lärarna.
Men så brukar det ju vara kanske!
Sen tog vi två flugor i en smäll, och
hade utvecklingssamtal.

Det går ganska så bra faktiskt.
De internationella proven har de kämpat med
hela våren känns det som.

Ja Emil, han säger ju såklart ingen ting här
hemma. Även om man frågar.
Kanske man kan få fram att det är svårt.
Med hjälpmedel och stöd så kanske han klarar
nästan alla.
Vilket är bra. För jag hade inte hoppats för mycket.

Ja det kanske låter lite dumt.
Men efter de tidigare åren med nederlag i
den andra skolan, så hoppades jag bara att
det hade gått lite frammåt.
Vilket det ju har. Och bättre ändå, och det
är ju ännu bättre!

Vissa saker tar väldigt lång tid för honom att klara.
Inte så mycket för att han inte kan. Nää..det är för att
det inte intresserar honom.
Och det är ju så typiskt för hans handikapp.

Nu i kväll var jag i föräldrasamtal´s gruppen
på habbiliteringen igen.
Ja, faktiskt samma visa. Men snäppet värre denna gång.
Fick ingen syl i vädret, även om personalen försökte
brya. Nej en man satt och pratade i oändlighet
om hans barnbarn som bodde hos dom.

Skulle gjort som hans fru.
Satt vid bordet och slummrade till i mellanåt. :)
Förstår mig inte på folk ibland.
Visst måste man ta hänsyn tycker jag, vi var
ju trots allt fler vid bordet!

En gång till, sen är den gruppen över.
Tyvärr så är samma känsla nu som vid första mötet.
Jag har nog inte fått så mycket ut av det.
Men ja en kaffe stund med andra vuxna är ju trevligt.
Ännutrevligare om man hade fått tillfälle att
prata jag med! :D

Nu ska det bli så skönt att bara vila
huvudet på kudden!