Gymnasie?

Öppet hus

E har blivit så pass stor, att det är tid för gymnasie val i februari.
Som jag har våndats för detta....

Ikväll har vi varit på öppet hus.
Snitz gymnasie, som är en anpassad skolform. De sammarbetar med Cybergymnasiet och finns både i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Jag har försökt få information från den här skolan tidigare, men det har varit svårt. Så besöket idag skulle bli intressant.

- Var är skjortan, mamma?
- ska du ha skjorta på dig?
- ja du tror väl inte att jag ska se ut som en hemlös! Säger sonen och sätter på sig en ostruken skrynklig sjorta.

Redo för gymnasiebesök.

Öppet hus!
 Ja jag tänkte väl att det var liksom öppet, att man kunde komma närsom under kvällen...
Men vi trippade in mitt i informationen rektorn hade.

Det var bara kanske 4 andra familjer där, och jag såg genast att sonen tyckte det här inte var kul. Tack åh lov satte han sig tyst på en stol.

Det visade sig att Snitz eleverna går på cybergymnasiet och har en hel del lektioner i helklass. Mer som att träna det sociala sa rektorn. Sen har de den lilla gruppen där de kan få mer hjälp.....
Något som gjorde mig lite misstänksam var att gymnastiken, fick man åka buss till då den inte fanns i anslutning till skolan. Och man åt i stor matsal.
Eleverna har inte samma tider om dagarna heller, utan kan ha lektioner någonstans mellan 9 och 16.30!!
Och det är eleverna som ska förflytta sig mellan klassrummen här....  Det skulle inte fungera för E.

Alltså ett helt annat upplägg än vad de verkar ha i tex Stockholm...
Lite märkligt kan man tycka då de är inom samma konsurn.

Hmm,  jag vet inte ja.
Eleven som var med ikväll trivdes jättebra, hon hade tidigare gått i vanlig skola fast i liten grupp.
Hon berättade om hur en dag kunde se ut.
Det fanns en del håltimmar sa hon, och ja då kan man göra lite läxor tex.

- vad är håltimmar, undrade E när vi kom hem.
- ja det är en timme då man inte har någon lektion sa jag.

Och undrade om det verkligen var rätt skola för min E. Han som har så svårt med mycket folk och att inte veta vad han ska göra på raster och då...håltimmar.

Skolan har just nu närmare 600 elever. Och en del av lektionerna som E, ev skulle ha...är de mellan 15 och 30 elever!!!

Det är en väldigt stor omställning när de är 9 på hela skolan idag där han går.

Om någon vecka ska vi på nästa öppethus. Det är en stor skola även den. Men där går redan tidigare skolkamrater till E, som trivs. Även den är anpassad, men har varit igång en hel del år.
Ska bli intressant de med. Men nästa gång, ska vi komma i tid och mamman ska stryka skjortan innan!

Kramar om!

Hösten är förbi!

Smuttar på ett glöggte jag fått av min syster, raggsockarna som mormor stickat
sitter som vanligt och värmer fötterna.
Ute är det grått och trist, men i köket är det värme.
Julgardinerna hänger fint och adventsljusstaken sprider ett härligt varmt sken.

På söndag är det första advent.
Så märkligt fort detta året gått.

Snart är det fyra år sen sonen fick sin diagnos.
Fyra år sen jag fick de sista pusselbitarna att falla på plats.
Ja, det var ju så min son var. Precis så som det beskrevs i en bok
jag läste inför ett arbete i skolan.

Efter det har jag både läst en massa samt gått på föreläsningar.
Bla med Bo Heljskov som är handledare för min sons lärare.
Sen var jag på en föreläsning som satte djupa spår hos mig.
Har aldrig gråtit så öppet som under de två timmarna Elisabeth Råberg höll
ett enastående föredrag om hur hennes två barn med autism blivit misshandlade
i den omsorg hon trodde var trygg.
Den recomenderar jag verkligen att gå på.

Hon har ju dessutom skrivit en bok "Omsorg utan våld" som
alla lärare på min sons skola fick som julklapp för nått år sen
av deras rektor. Hoppas alla läst den.
För jag är inne på min tredje gång nu.
Och varje gång hittar man något nytt att fundera på.

I hennes bok på sida 114 i kapittlet "svårt att välja",
Så står det en sak jag inte helt tänkt på innan.
Men idag när jag läste det så blev det ännu ett aha.

"Barn med autism kan gå runt runt i leksaksaffären utan att
hitta något som den vill ha. Bara för att de inte vet vad leksakerna
skall användas till."

Som så många andra saker i sonens uppväxt, så trodde ju jag att
han bara var snäll och lydig...för att han inte tjatade som andra barn.



Den här hösten med sonen har varit upp och ner.
Då har det oftast handlat om skolan.
Två nya lärare som inte arbetat innom området tidigare.
Så de körde på som om det var vanliga högstadie elever.
Med läxor och krav.

Så här har kuddar flygit. Sparkar och knytnävslag utdelats.
Häromdagen blev man hotad av en högt svingad golfklubba.
Ja det är inte lätt att vara mamma till ett speciellt barn.
Den här gången ville han inte göra engelskaläxan.
Men vi klurade ut tillslut vad som gjorde honom så arg.
Men det tar tid, och med en massa finess.

För sonen har svårt att berätta om han känner att nåt inte är bra.
det kommer ut som aggrission på hemmaplan istället.
I skolan blev de shockade, då han är mönster elev vad gäller uppförande
på skoltid.
Men nu har vi disskuterat en ev lösning med den berörda läraren.
Så nu får vi se vad som sker!

Vad det hela handlade om?
Jo sonen tyckte inte om den nya lärarens läxförhör.
Han ville ha det som hans förra lärare gjorde.
och det tog ju nästan en termin att komma fram till...

Jag skriver inte så mycket mer.
Behovet kommer i vågor.

Jag får mycket idéer och stöd från ett slutet forum på Facebook istället.
Ett forum där föräldrar kan få stöd av andra i samma situation.
Andra som har barn med Npf.
Forumet heter det samma som informations sidan jag länkar till i högra hörnet!

Kramar om alla som finner sin väg hit!
Ha en skön advent och tänd många ljus i mörkret!

Ny start!

Då var sommarens ledighet för Emil slut och en ny termin
har startat. Högstadiet! 7:an.

Ja vi märker ju inte nån större skillnad faktiskt.
Han har ju samma lärare och lokaler som innan.
Nått nytt ansikte, och ett par nya ungdomar bara.

Han har hemkunskap på schemat nu, som han längtat.
Jag börjar nog mer och mer fundera på hur det ska gå efter
högstadiet. Vart ska min son ta vägen då?
Kommer han att klara gymnasiet?

Mycket kan hända på tre år.
Det ser vi bara nu dessa tre år han gått på specialskolan.

Han kom dit och gömde sig i en stor kartong.
Satt under bordet på lektionen, gungade fram och tillbaka.
Vifftade med händerna och hade en massa andra tics för sig.

Allt de där är som borta.
Han tycker fortfarande om små utrymmen, men gömmer sig inte mer.
Idag kan han ha en koncentration på 40 min och sitta någorlunda
still på stolen hela lektionen.
Vifta med händerna och tics ses mest när han är upprymd eller väldigt nervös.

Jag läste ett glatt inlägg på en låst facebook sida för oss föräldrar,
att en mamma utropade sin glädje över att hennes son blivit bjuden på kalas!!

Usch. Kommer så väl ihåg de åren i vanliga skolan.
Han blev aldrig bjuden på någons kalas.
Och en dag sa han.

- Mamma, jag undrar när jag ska få ett kort!
Idag delade de ut kort till alla i skolan, och jag stod och väntade och väntade...
Men jag fick aldrig något!

Så himla ont det gjorde i hela kroppen. Och så många tårar som fallit
utan sonens vetskap. Över hur han blivit behandlad av sina skol och klasskompisar.

Glåp orden. Knuffanden, fått saker gömda.
Fått stå och ta emot skratt av hela klassen då en så kallad klasskamrat
öppnad toalett dörren och hånskrattat när han stått utan en tråd på kroppen.
Kläder som "råkat" bli blöta under gymnasiken....

Jag visste aldrig om detta då Emil aldrig berättar något om man inte frågar
honom speciefikt om en sak.
Utan detta har kommit i efterhand.

Idag förstår jag varför jag hade ett rent helvete att få honom i skolan.
Varför han redan kvällen innan klagade på magont och huvudvärk.



Lärarna? Ja de sa att de inte märkt något....

Tills han fick en ny lärare i fyran.
Tack att du fanns. Du såg mer på din korta tid än flera sett under flera år.
Och, talade om det för mig!!

Men då hade redan vi fått diagnos och väntade på en ny skola.

Idag är jag så tacksam för att vi bor där vi bor.
Efter att man börjat engagera sig i olika forum och trådar på nätet har jag ju förstått, att vi varit lyckligt lottade.
Att vi hade en rektor som var förstående och jobbade hårt för att min son skulle få en skolgång han hade rätt till. En skolgång med resurser och hjälpmedel.
Det som jag tagit för självklart, är en kamp för många..har jag förstått.

Ge inte upp era barn.
Kämpa för att få de, som de har rätt till.

Ett tryggt liv utan fruktan!

Kramar om!!

Solängsskolan, gymnasie för oss med AS!!

Vet ni vad.
Jag läste en förfrågan på ett forum på FB
där en mamma undrade om en speciell gymnasieskola.

Den här skolan ligger i Hammenhög, på Österlen.
Har hört så mycket bra om den skolan, men liksom "glömt"
bort den. Så jag letade upp hemsidan och läste lite.

Jag blev kär! Haha..kan man bli det i en presentation av en skola?

Nu har jag satt länken här till höger, under
"Intressanta sidor".
Solängsskolan ägs av Solhagagruppen som även har
Kasperkollo på sommaren som Emil nu ska åka på
för andra gången.
Det är även de som annordnar Kasper läger, som Emil
är iväg på en gång i månaden!

Skolan har en internat avdelning och finns även
på Öland såg jag!
Gå in och kika lite vet jag!

Hoppas jag kan ha det i minnet om några år då
det är dax för Emil...
usch, det är bara tre år dit...

Här var det ju mulet när man stog upp.
Hoppas det spricker upp senare, just nu gör det inget.
För jag håller på att minska tvättberget!

Ha en super dag!
Kramar om!

Vårsol och videkissar

Medan jag var fullt sysselsatt med att göra Ullared
osäker, med vagn och vassa armbågar så hade Emil och min mamma
några mysiga dagar ihop.

Mamma var med i skolan i torsdags och blev så imponerad
av de duktiga pedagogerna och den fina stämmningen.
Hon gav 5 hjärtan av 5 möjliga!

Var rätt kul att få det bekräftat även av en utomstående,
som följt skoldagen.

Själv blev jag en hel del fattigare än vad jag hade
tänkt från början av Gekås besöket.
Ibland tar shopping galningen tag i en rejält.
Men det var mycket till Emil, nästan en helt ny garderob!

Är lätt att plocka på sig när mycket är billigt,
ja som 3-pack strumpor 24.95, tennis T-shirt för 39.95
och fyndade jeans till honom för 29.95 samt 129.95.
Bara för att nämna nått!


Eller som de här fina nyckelskåpet för 49 kr.

Vi hade en helt fantastisk lördag.
Vädret på förmiddagen kunde ha varit något bättre dock.
Dimmigt, disigt och lätt kylslaget.
Vi startade bilen och körde ner till Agda´s country shop,
utanför Trelleborg åh å så mycket fint där var.
Får svänga förbi fler ggr.

Sen en fika på mysiga fiket på Vellingeblomman.

Emil fick en ny mobiltelefon av mormor.
Och som han höll på med denna hela kvällen sen.
Han tackade henne på sitt eget vis, ett fint kort
som han satt och knåpade ihop.

Emil blev ganska så rastlös och hade myror i kroppen
så det blev en lite jobbig kväll.
Mycket som hade hänt, sen åkte mormor hem idag också.

Men innan vi lämnade henne vid tåget, gick vi en lång
promenad i vårvärmen.
Tror termometern visade runt + 17.
Så det blev en god kopp kaffe ute i det sköna vädret.







Resten av kvällen gjorde vi inte en tum.
Lagade till en kycklinggryta med rövin, men annars var det
kaffe och benen i tv-soffan som gällde.
Inväntar en ny vecka, Emil med.
Så det blir som vanligt igen!




Kramar om!!

Vi fick ett brev..

För några veckor sen kom sonen hem med ett brev från skolan
i kontaktboken. Det handlade om en gemensam bio kväll där
killarna gemensamt skulle ut och äta på resturang gå på bio
och sen sova över på skolan de som ville.

Så här skrev de som motivation:

Det finns många andledningar till att vi vill ge eleverna
denna möjlighet, framförallt handlar det om att eleverna
skall kunna uppleva saker som andra barn kan göra på egen hand.
De ska kunna träffa sina kompisar på andra tider än de
vanligtvis gör och göra annat än skolarbete tillsammans.
Vi vill också se detta som en träning för att i framtiden kunna
bygga vidare så att eleverna skall kunna till exempel åka på
klassresa eller i förlängningen som vuxna, bo själva!

Jag är helt förundrad över den kunskap och stark vilja
det finns band personalen, att göra så mycket för dessa barn.
Jag vet ju av egen erfarenhet hur bra Emil mår, sen han fick möjligheten
att byta till denna skola.
Han har växt enormt.

Bara det att han gladeligen står upp på morgonen och vill
till skolan är ju väldigt stort.

Att lärarna ser bortom skolan, och tänker långsiktigt gör
så att man vill krama om dom alla länge.



Idag var den stora dagen.
Vi köpte en ny sovsäck i tisdags som Emil även skall ha med
på lägerhelgerna. Den har han redan "legat" in och myst i framför tv:n.
Igår packade han..hrm..ok jag packade med honom det som han behövde med sig.
Pyjamas, kudde, nallen, mp3, ombyte.

När han låg under täcket igår sa han:
- Mamma, i morgon är den bästa dagen och jag har längtat så!

Åh så varmt detta hjärta blev då, när jag höll hans hand,
kramade om den och sa god natt!

För att det inte skulle bli för lång dag, så fick han sovmorgon idag.
Vanligtvis på helgen så får man väcka honom vid halv tio, tio.
Men i morse hade han redan vaknat kl 7...
Halv tolv hade jag sagt att han kunde komma till skolan.
Lagom till lunch tänkte jag.

Ja det var vad jag tänkte.
Kl halv tio var Emil färdig och hade ingen ro i kroppen mer.
Så vi körde iväg.
Och jag sa hej då till en överlycklig kille, med ryggsäcken full
och sovsäcken i högsta hugg.

Jag har inte hört något på hela kvällen.
Och jag har varit lite rastlös, försökt slappna av men
tankarna är ju där. Hur har det gått?

Ja troligtis ganska så bra, eftersom han inte hört av sig.
Så det är nog bara denna oroliga mamman som få ta och ge sig lite.
och försöka tänka på mig själv...och sova gott!

Ha en jätte skön fredag. Kramar om!

NPF UPPROR, namninsamling!

Belysa, informera, kunskap!








Mycket av personalen som kommer i kontakt
med våra barn har ingen kunskap eller känsla,
kanske till och med inget intresse av hur
våra barn fungerar!

Utan våra barn med NPF = neuro psykriatriska
funktionshinder, såsom Asberger syndrom, Autism,
ADHD, ADD, ODD m.fl. Får ofta inte den hjälp och
stöd de behöver i skolan.

Ett stöd och hjälp som de har krav på att få!

Våra barn sätts ofta in i fack.
De måste "lära" sig, som alla andra!

Våra barn är "bara" bortskämda, envisa.
Har inte fått veta konsekvenser, får bara det de
pekar på. Dåliga föräldrar, slappa föräldrar...

Om ni visste vad personal pratar bakom våra ryggar.
Hur många gånger har man inte skämts över
blickarna man kan få.
Som om jag skulle vara en sämmre mamma bara för att
jag hjälper mitt barn med det som han inte klarar själv?

Mitt barn kanske är bortskämt, men bortskämt
med kärlek. Han har inte fått lära konsekvencer..
bara för att han förstår inte det, och det är en del
av hans funktionshinder.
Min son får inte allt han pekar på.
Men jag väljer mina strider.

Och jag förbereder, jag planerar,strukturerar.
Hjälper honom med duschningen, städningen,
finna på fritidssysselsättningar för
han inte kan själv.
Får ta emot slag, sparkar, hysteriskt skrik
och gråt, om något inte går som han satt sig
för i sitt huvud.

Min son tänker inte som vi.
Han kan ha svårt att förstå sig på
sin sociala omvärld. Och han behöver vägledning
och hjälp. För annars blir han frustrerad.


















Min son har problem med vårt sociala levene.
Har svårt för att fungera socialt, har inga vänner.
vet inte hur man får någon heller.
Som förälder är man den förlängda armen.
Som att leda en docka till rätt plats och rätt tid.

Det syns inte på ett barn med NPF
att de har ett handikapp.
Det osynliga handikappet.
Funktions hindret som medför mobbing,
utanförskap, dålig eller ingen skolgång alls.
Och det är ofta bara för att kunskapen,
att se och vara lyhörd över dessa handikapp är så knapp!

Snälla, HJÄLP oss att ändra detta!
Hjälp oss att få anpassad skolgång.
Att lärare och pedagoger får mer upplysning,
mer kunskap.

Det görs en namninsamling, som ska föras vidare.
Som man hoppas på ska medföra något...iallafall
att nån högt uppstående ska läsa och fundera!

SKOLAN ÄR INTE EN SKOLA FÖR ALLA!!

På Facebook finns det en sluten disskussionsgrupp
för oss föräldrar med NPF barn.
Där kan man ventilera och få snabba svar
och possitivt bemötande.
Där är alla i samma sits!
Gruppen heter Hjärtefrågor NPF
Samma namn som Bloggen jag har här till höger!

Bloggen startades för att samla information,
tips och idér. En idébank helt enkelt!
För flera tyckte det saknades!

Sprid, informere!! Det är det som gör det
lättare för våra barns vardag!

Skola för NPF barn!!

Petra undrade vad för slags skola Emil går på.
Och jag försökte finna en ett bra inlägg.
Men såg att, nej jag har nog inte skrivit
så mycket om det, mer än att jag är så nöjd!

Då får jag ju skriva ett.

När Emil gick sista året på dagis, så
funderade jag på att låta honom gå kvar ett år.
Han var sen med det mesta.
En som tycktes vilja vara mer ensam än med andra barn.
Ja han var ganska så speciell, iallafall hemma.
Men på dagis sa de alltid att de var inga
problem med honom.

Vem kände sig som en dålig förälder då?

Han började vanlig grundskola samma år som
en dagis vän och kom i samma klass.
Hon var ett enormt stöd.
Lite som en mamma i skolan.

För det dröjde inte länge fören han började
åla sig när vi skulle iväg.
Ont i magen, ont i huvudet.
Barnen sa saker som han inte förstod,
slängde hans saker, kastade iväg mellanmålsfrukten..
Fick inte vara med på rasterna.

Han var för övrigt för trött och satt
mest ensam på en sten.
Om inte de äldre killarna knuffade
runt honom på skolgården..



Vi pratade med klassläraren, det så kallade
"mobbing" teamet.
Det blev lovat att se mer efter på rasterna.

Vi började utredning där hans lärare tyckte
sonen mer och mer fall bort. Inte var med.
Han började mer och mer med tics, harklingar,
trummande och ställa sig upp och gå planlöst
mitt i en lektion.

Till slut fick han då hjälp.
Och hans sista år spenderade han mest inne hos
specialpedagogen.
Ihoparullad i ett litet skåp eller satt under
bordet och gjorde uppgifter.

Vi hade det obligatoriska mötet med BUP
rektor och lärare då han fick sin diagnos.

Rektorn på skolan var en fin och trevlig äldre dam.
Och det märktes att hon brydde sig om barnen på skolan.
Ville alla väl.

Hon tog snabbt komandot över att Emil behövde
en mindre klass för högfungerande
autister. Men i hela staden fanns ingen plats ledig.

Det var som ett vakum.



Trots allt så gick Emil till skolan.
Han vägrade inte, utan längtade till
speciallärarens rum. Iallafall då han fick vara där själv.

Hon hade nämligen hand om de bråkstakar
som inte varit vidare snälla mot sonen de tre år han
gått på skolan.

Ganska så sent på våren fick jag ett samtal av rektorn.
Hon var kvittrande glad, och meddelade att de
skulle startas en helt ny skola för högfungerande autister.
Redan samma år.

Jag var inte sen att tacka ja.
För inget kunde vara värre än att få stanna
på den skolan tänkte jag!



På sommarlovet fick vi en bild på de som skulle jobba.
Vi fick även komma och hälsa på och se hur lokalerna
såg ut.
Även om det var i byggdammet, då de renoverade
en del av ett gamalt sjukhusområde.

Skolan som har två våningar har satt en
gräns för ca 9 elever.
Och de i sin tur är indelade i mindre grupper
beroende på var de ligger och i vilken klass de går.
Skolan är en mellan och högstadie.

Skolans personal har alla gått grundutbildningen
som Autism och asberger förbundet annordnar i Sunne.
De har Bo Helskov som handledare.
Sammarbete med habb, och nära kontakt med föräldrarna.
De har äver fritidsverksmhet helt upp till
nionde klass om man så önskar.

Jag har fått en känsla av att eleverna ganska så
mycket får bestämma över vad de vill göra utifrån
de specialintressen som finns både på skoltid
och på fritids.

Men skolan följer läroplanen för övrigt.

För att skrivas in på skolan ska man tillhöra
personkrets 1. Med en diagnos innom autism spektrat
som första diagnos.

Jag som har erfarenhet av båda miljöerna, så rekomenderar jag
varmt att lyssna på ditt barns behov.
Min son behövde lugn, struktur och vänner som
han kunde känna igen sig i.

De vänner han fick på den andra skolan,
var barn som hade sina egna problem, och såg sonens svagheter.
Och utifrån det använda det för sitt eget syfte.

Jag har hört en rektor som resonerade att
barnet behöver sina vänner och klasskompisar.
Men vet man inte vad man ska ha en vän till...
vad gör det för nytta då?

Är inte barnets hälsa viktigare?

För mig var det viktigt att Emil kom till
en klass där han fick tiden at jobba så han
klarade målen för sin ålder.

Det hade han inte gjort på andra skolan.
och de andra retde honom för det.

När man får nederlag efter nederlag så
tror man ju til sist att man inte är värd något alls.

Emil har fortfarande dåligt självförtroende.
Men han har klarat betyg G i nians Idrott redan,
han klarar både NO och SO samt matte galant!
Vilket gör mig stolt och bara ger mig ännu en
bekräftelse på att valet var rätt.

Emil´s magonda och huvudverk försvann samma dag som
han satte foten i den nya skolan.
Idag vill han inte missa en minut.
Specielt inte slöjden på fredagar,
för där är han bättre än läraren själv!

Ja tycker Emil iallafall!