Smuttar på ett glöggte jag fått av min syster, raggsockarna som mormor stickat
sitter som vanligt och värmer fötterna.
Ute är det grått och trist, men i köket är det värme.
Julgardinerna hänger fint och adventsljusstaken sprider ett härligt varmt sken.
På söndag är det första advent.
Så märkligt fort detta året gått.
Snart är det fyra år sen sonen fick sin diagnos.
Fyra år sen jag fick de sista pusselbitarna att falla på plats.
Ja, det var ju så min son var. Precis så som det beskrevs i en bok
jag läste inför ett arbete i skolan.
Efter det har jag både läst en massa samt gått på föreläsningar.
Bla med Bo Heljskov som är handledare för min sons lärare.
Sen var jag på en föreläsning som satte djupa spår hos mig.
Har aldrig gråtit så öppet som under de två timmarna Elisabeth Råberg höll
ett enastående föredrag om hur hennes två barn med autism blivit misshandlade
i den omsorg hon trodde var trygg.
Den recomenderar jag verkligen att gå på.
Hon har ju dessutom skrivit en bok "Omsorg utan våld" som
alla lärare på min sons skola fick som julklapp för nått år sen
av deras rektor. Hoppas alla läst den.
För jag är inne på min tredje gång nu.
Och varje gång hittar man något nytt att fundera på.
I hennes bok på sida 114 i kapittlet "svårt att välja",
Så står det en sak jag inte helt tänkt på innan.
Men idag när jag läste det så blev det ännu ett aha.
"Barn med autism kan gå runt runt i leksaksaffären utan att
hitta något som den vill ha. Bara för att de inte vet vad leksakerna
skall användas till."
Som så många andra saker i sonens uppväxt, så trodde ju jag att
han bara var snäll och lydig...för att han inte tjatade som andra barn.
Den här hösten med sonen har varit upp och ner.
Då har det oftast handlat om skolan.
Två nya lärare som inte arbetat innom området tidigare.
Så de körde på som om det var vanliga högstadie elever.
Med läxor och krav.
Så här har kuddar flygit. Sparkar och knytnävslag utdelats.
Häromdagen blev man hotad av en högt svingad golfklubba.
Ja det är inte lätt att vara mamma till ett speciellt barn.
Den här gången ville han inte göra engelskaläxan.
Men vi klurade ut tillslut vad som gjorde honom så arg.
Men det tar tid, och med en massa finess.
För sonen har svårt att berätta om han känner att nåt inte är bra.
det kommer ut som aggrission på hemmaplan istället.
I skolan blev de shockade, då han är mönster elev vad gäller uppförande
på skoltid.
Men nu har vi disskuterat en ev lösning med den berörda läraren.
Så nu får vi se vad som sker!
Vad det hela handlade om?
Jo sonen tyckte inte om den nya lärarens läxförhör.
Han ville ha det som hans förra lärare gjorde.
och det tog ju nästan en termin att komma fram till...
Jag skriver inte så mycket mer.
Behovet kommer i vågor.
Jag får mycket idéer och stöd från ett slutet forum på Facebook istället.
Ett forum där föräldrar kan få stöd av andra i samma situation.
Andra som har barn med Npf.
Forumet heter det samma som informations sidan jag länkar till i högra hörnet!
Kramar om alla som finner sin väg hit!
Ha en skön advent och tänd många ljus i mörkret!
