Då var sommarens ledighet för Emil slut och en ny termin
har startat. Högstadiet! 7:an.
Ja vi märker ju inte nån större skillnad faktiskt.
Han har ju samma lärare och lokaler som innan.
Nått nytt ansikte, och ett par nya ungdomar bara.
Han har hemkunskap på schemat nu, som han längtat.
Jag börjar nog mer och mer fundera på hur det ska gå efter
högstadiet. Vart ska min son ta vägen då?
Kommer han att klara gymnasiet?
Mycket kan hända på tre år.
Det ser vi bara nu dessa tre år han gått på specialskolan.
Han kom dit och gömde sig i en stor kartong.
Satt under bordet på lektionen, gungade fram och tillbaka.
Vifftade med händerna och hade en massa andra tics för sig.
Allt de där är som borta.
Han tycker fortfarande om små utrymmen, men gömmer sig inte mer.
Idag kan han ha en koncentration på 40 min och sitta någorlunda
still på stolen hela lektionen.
Vifta med händerna och tics ses mest när han är upprymd eller väldigt nervös.
Jag läste ett glatt inlägg på en låst facebook sida för oss föräldrar,
att en mamma utropade sin glädje över att hennes son blivit bjuden på kalas!!
Usch. Kommer så väl ihåg de åren i vanliga skolan.
Han blev aldrig bjuden på någons kalas.
Och en dag sa han.
- Mamma, jag undrar när jag ska få ett kort!
Idag delade de ut kort till alla i skolan, och jag stod och väntade och väntade...
Men jag fick aldrig något!
Så himla ont det gjorde i hela kroppen. Och så många tårar som fallit
utan sonens vetskap. Över hur han blivit behandlad av sina skol och klasskompisar.
Glåp orden. Knuffanden, fått saker gömda.
Fått stå och ta emot skratt av hela klassen då en så kallad klasskamrat
öppnad toalett dörren och hånskrattat när han stått utan en tråd på kroppen.
Kläder som "råkat" bli blöta under gymnasiken....
Jag visste aldrig om detta då Emil aldrig berättar något om man inte frågar
honom speciefikt om en sak.
Utan detta har kommit i efterhand.
Idag förstår jag varför jag hade ett rent helvete att få honom i skolan.
Varför han redan kvällen innan klagade på magont och huvudvärk.
Lärarna? Ja de sa att de inte märkt något....
Tills han fick en ny lärare i fyran.
Tack att du fanns. Du såg mer på din korta tid än flera sett under flera år.
Och, talade om det för mig!!
Men då hade redan vi fått diagnos och väntade på en ny skola.
Idag är jag så tacksam för att vi bor där vi bor.
Efter att man börjat engagera sig i olika forum och trådar på nätet har jag ju förstått, att vi varit lyckligt lottade.
Att vi hade en rektor som var förstående och jobbade hårt för att min son skulle få en skolgång han hade rätt till. En skolgång med resurser och hjälpmedel.
Det som jag tagit för självklart, är en kamp för många..har jag förstått.
Ge inte upp era barn.
Kämpa för att få de, som de har rätt till.
Ett tryggt liv utan fruktan!
Kramar om!!
