Funderade i dagarna om hur ensam man kan känna sig ibland.
Min kära fina vän sen 8 år, mötte en jätte trevlig och kär
flickvän för inte alltför länge sen.
De passar som handen i handsken.
Men med nya rellationer kommer fler nya rellationer med
respektives vänner och familj. Familjesammankomster och fikastunder.
Jag unnar verkligen min vän denna kärlek. Absolut.
Men på något vis så känner man sig lite i kläm,
eller kanske rent bortglömd.
Även om jag vet att så inte är fallet.
Tidigare kunde vi spendera helger tillsammans med båda
våra pojkar, då även hans son har ett funktionshinder.
Och Emil hade iallafall en jämnårig att vara med en stund.
Blev bjuden på påsk middag tidigare ikväll med hans familj
samt nya flickvännen. Gladde mig en hel del faktiskt.
Men bara en kort stund. Då han ringde och ursäktade så mycket.
För även hans flickväns familj skulle visst komma med och då
blev de för många i hans lilla trea.
Utan att låta alltför besviken så sa man ju att det gjorde inget.
Men jag kände mig lite ensam just då, just då efter samtalet.
Emil och jag har mest bara varann. Ja min syster kom visserligen
hem från Barbados och bor egentligen här.
Men annars har vi ingen familj här nere.
Saknar familjelivet, det gör jag.
Hade ju kanske inte tänkt mig livet som det blev.
Men man får göra det bästa utav det.
Känner idag att man isolerat sig mycket.
Det blir kanske så när man vet att ens barn känner sig
otrygg i sociala sammanhang, och inte kan uppföra sig.
Ja så som man själv blev lärd iallafall.
Tror jag är lite avundsjuk faktiskt.
Inte på Jimmy och hans kärlek.
Nej men rellationen och gemenskapen!
Ha en skön kväll!
Kramar om!
Vad tråkigt att det inte blev nåt i påsk. Du kan väl bjuda dom till dig sen, efter påsk?
SvaraRaderaJag känner igen det där att man blir rätt ensam när man har ett barn som inte klarar av att träffa folk så mycket. Ibland kommer den känslan av ensamhet över mig med.
Kram Nina!
Vet precis hur det känns. Jag var ensamstående när V var liten och vi kunde inte göra så mycket för det blir rörigt för honom då. Tråkigt att avboka sådär, förstår att du blev ledsen. Hoppas det blir en annan gång?
SvaraRaderaTack snälla ni.
SvaraRaderaJo visst kommer ensamheten över en som en blixt ibland. Men det går ju över som tur är. :)
Och visst kommer påsken bli trevlig ändå.
Trots avbokad söndagsmiddag.
Hoppas ni får en skön dag!
Kramar om!
Jag vet vad du menar. Ensamheten som hotar äta upp en ibland. Jag flyttade till en ny stad då jag träffade Hans. Trivs jättebra, men har inte skaffat mig vänner här.
SvaraRaderaBekanta snarare kanske. Folk som är nyfikna på Anton och hans diagnos, det stannar som av där. Dom vill kanske inte att deras barn ska bli *smittade* Ibland känns det som så.
Barn ska alltid vara så perfekta i vissas ögon.
Hoppas du haft en fin dag
Kram Linda
Va trist att det blev som det gjorde. Förstår att du både känner dig besviken och ensam. Tror som ovan skriver att vi med dessa barn upplever mer "ensamhet" än andra "vanliga" familjer. Livet kräver så mycket mer av en och barnen har så svårt för det sociala att man ju längre tiden går blir mer och mer osocial. Det blir så mycket lättare allt då. Kram
SvaraRadera