Våren är här!

Solen sken på klarblå himmel redan tidigt i förmiddags.
Kände hur det började pirra i kroppen. Man fick så mycket energi!
Badrummet städades, nya gardiner i sovrummet efter fönsterputsning.
Så skönt, och doftar rent!

Jag vet inte vart jag egentlgen ska börja.
Har ju levt med detta så länge. 11 långa år. De första 7 fick jag inte en hel natts sömn. Ensam, skamsen för att ha ett barn som inte kan "uppföra sig". Isolerar mig.
Ensam om utbrotten han fick hemma på fritiden, efter dagis, efter skola.

Det har lugnat ner sig, visst har det.
Kände mig som en otroligt dålig förälder. Fick aldrig något gensvar från
dagis eller skola.
Han är bara sen, det kommer nog. Han är nog bara ett barn som vill vara lite för sig själv. Utbrott?? Nää här är han hur lugn som helst.

Det var först i 4:e klass som läraren suckade djupt och sa att hon kunde minsann inte ha honom i klassrummet. För han stör de andra med sina underliga ljud, sen går han rundor i klassrummet mitt under lektionerna...

Jag satt som ett frågetecken. Varför har jag inte fått veta nått?
Varför skjuter alla prolemen framför sig hela tiden. Varför har jag inte fått veta!!

Enligt olika tester visade det sig sen att min son hade autism, och adhd.
Vilket var skönt att veta.
För allt som hänt under åren har jag tagit på mig själv.

En granne undrade en gång om jag slog mitt barn , som han galer ibland.
Röd i huvudet ursäktade jag så mycket men försäkrade att så absolut inte var fallet.
Jag visste ju inte vad som gjorde att han stel som en pinne skrek tills han somnade av utmatning, kväll efter kväll i 3-4 års åldern.
Bara han fick se mig på dagis var det kört.

Har känt en längre tid att jag behövde få ur mig all frustration. Och tankar man tänker på ibland. Så jag hoppas att bloggen används nu (försöker lova)mer än den har gjort!

Idag ville jag sjunka under jorden

Emil har haft eksem ända sedan han var liten. Nu skulle vi göra en ordentlig allergi undersökning. Och åkte tidigare från skolan idag.
Redan när han skulle siga ut ur bilen kände jag att detta kommer inte gå så bra.
Man ser ganska så tydligt när han går in i sin bubbla och skärmar av.
Nåväl, kom in i väntrummet där andra barn och föräldrar satt.
Resarverat tittar han med skeptis på de andra i rummet. Så sätter han sig ner med en duns på golvet och slår till "pop upp" leksaken som är fämst för yngre besökare.
Kon for upp med ett gällt "muuu".
Åh, denna var ju intressant, och han tröck och tröck som en galning.

Själv satt jag med ett leende på läpparna. Men det var innan jag märkte de stirradne ögonen från både vuxna och barn.
En flicka kan ha varit i Emils ålder, ca 11. Hon satt fint brevid sin mamma och hade en kapittelbok i knät.

Att inse att ens barn inte lever upp till sin ålder blev så påtagligt.
Jag ville skona Emil från dessa blickar. Stirrandes, men upptäckte att han inte brydde sig en tumm.

När vi kom til labbratoriet och lite blod skulle lämnas. Då blev det kört. Han skrek slogs och skulle springa därifrån.
Saken var den att jag hade trott de skulle ta ett prick test på honom. Och hade inte nämnt något om ett stick i fingret.
Nästa gång ska jag ringa och fråga först...det blev ingen provtagning idag.

Svettig och röd av att hålla fast honom, lunkade jag ut genom dörren med en glad Emil!
När vi kom till bilen sa han. - En annan dag mamma!
-Ja Emil, en annan dag!!