Förlåt mamma!

Igår var vi iväg på skytte träningen och sen hem till min
systers väninna där hon bor just nu.
Skulle bara dit en sväng men det blev ett par timmar istället och
klockan blev lite för mycket för Emil.
Så det blev bäddat för ett utbrott eller två.


Halv elva skulle han se film, så var det bara.
Skrik stamp,övergick i knytnävsfintar mot ansikte
till okontaktbarhet.
Har lärt mig för länge sen, det är ingen idé att argumentera.
Han hör inte.
Stänger dörren, schh... Lugna ner.

Sätter mig vid datorn.
Så kommer en lugn son in efter en stund.
-Förlåt mamma, det är inte roligt att bli ovänner, jag älskar dig!

Nej min fina son, det är inte kul alla gånger.

Oftast stannar han inte i sitt rum vid dessa tillfällen utan
följer en skrikandes. Helt okontaktbar upprepandes,
film, film, film, film....
Man lär sig lite att skärma av.
Man kanske till och mer blir lite mer curling förälder för dessa barn.
Eller, jag vet att man blir det.

Kommer ihåg när Emil fick utbrott som dessa mitt i natten.
Det kunde utlösas bara genom att jag inte stannade på rätt ställe
när jag kom in genom hans svorumsdörr. Och hur skulle man veta?
Då, mitt i natten..då gjorde man allt för honom...för att få ro, för att
ingen klagande granne skulle dyka upp.
Då curlande man tills man nästan glömde sig själv..



Det var utmattande år. Jag, ensam med Emil, ingen som avlöste.
Ingen som kunde hjälpa mig. Och jag trodde det var mig det var fel på...
Tänk, jag som till och med jobbade med barn som var i behov av särslillt stöd i förskolan. Jag som jobbat med barn flera år.
Visst kände jag att sonen inte var som andra...men vem och vart skulle man vända sig.
Utan att få en "dålig mamma" stämpel.
Det visste jag inte... nu vet jag bättre!

Kramar om!