tisdag 6 april 2010

Funderar...


Låg och tänkte på saker igår kväll.
Min syster har en bedårande 15 månaders kille.
Men han slåss, vare sig om han är glad eller arg.
Får han inte som han vill så slänger han saker runtomkring.
Och det värsta är att han börjat att bitas.
Min syster frågade mig hur hon skulle göra.
Han bara skrattar när hon säger till honom.
Och han är ju inte så stor så han förstår.

Jag har inte varit ute för det här på så små barn innan.
När de är ett par år så har de ju en annan förståelse.

Saken är den att jag dessutom börjar märka en skillnad på Emil med.
En negativ sådan, som han börjar visa nu.
Just med att slänga saker omkring sig,
eller slå när han blir frustrerad och arg.
Så har han aldrig gjort innan.
Igår blev jag till och med rädd när han tog upp
"hallon ljusstaken från kostaboda" (som väger enormt)
och höll den som om han skulle kasta den på mig....
Nu gäller det att sätta ner foten rejält.

Men hur ska man då göra detta på bästa sätt,
när han inte förstår handlingen i sig.
När jag blir arg och tar tag i honom, så är det alltid mitt fel...
Han har ingen insikt i att han gjort något som utlöste situationen.

Ibland blir man fundersam.

- Varför är han så otrevlig när jag är trevlig mot honom?
Det undrade Emil när hans lilla kusin slog honom med en leksaksbil.
Och Emil putade honom så han föll baklänges.

Vi pratade om situationen på kvällen. Och jag förstod där
att Emil inte har insikten om rätt eller fel, stor eller liten.
Han tyckte rent av, att slår han så gör jag det med!


Men att det är 10 års skillnad....den insikten finns inte!

Att i vissa situationer är min son väldigt klipsk.
När det gäller fakta om teknik och djur. Då är han suverän.
Ibland märker man inte att han har ett funktionshinder.
Man ser det inte på honom.

Men jag märker, när han vill hålla handen när han ska sova,
när han vill att man ska läsa Byggare Bob eller ,
när det bästa program han vet efter alla faktaprogram är Anki och Pytte.
När han vill leka bland de yngsta på lekplatsen och
alla föräldrarna tittar storögt. När han stel och okontaktbar
drar kundvagnen i affären eller springer med den och varor vi
inte skulle ha läggs ner.
När man får säga till honom att inte klättra på
varuhyllorna eller upp på kassabandet...tio gånger.
Eller när han blir uppspelt blir omöjlig att lugna ner.
Ett skämt är inte roligt en gång för Emil..utan 21 ggr på rad....



Kramar om!

2 kommentarer:

  1. Ja du, känner så väl igen mig. Så väl...

    SvaraRadera
  2. Vad svårt!.. Ja, vad gör man? Hur hjälper man? Har du någon att bolla det med? Jag menar någon som känner Emil..

    Seriesamtal, kanske? Eller ett alternativ att få ut ilksan på? Så gör vi, även om vi inte har så stora problem med det. Sandra slår sig själv i huvudet när hon blir arg och jag brukar försöka få henne att stampa i golvet istället. Men det är ju som du skriver, när dom inte är medvetna, liksom.. Vad gör man då?

    Kände igen det där om att skratta när man blir tillsagd.. Det gjorde Sandra när hon var liten, 1-2 årsåldern ungefär. Skrattade eller brydde sig inte. Reagerade inte när jag blev arg.. Då visste vi ju inte att hon hade autism.

    Hoppas ni kommer fram till något bra sätt att hjälpa Emil på iaf. Och hoppas systersonen lugnar sig.

    Kram Nina!

    SvaraRadera