Usch vilken dag det varit idag.
Ett riktigt inne sittar dag.
Regnet har öst ner hela dagen.
Emil har haft en vän på besök.
Så han har varit lite sysselsatt och
jag fick tid att baka kanelbulla.
På kvällen ville Emil också baka,
så det blev dessa fina chokladbollar.
Jättegoda till kvällsfikat!
Tänkte på det här med vänner.
Det är svårt med den saken när man har
ett nevropsykriatiskt funktionshinder.
Man vet inte hur man gör helt enkelt.
Eller så saknar man det inte alls.
Emils vän P som var här idag är son till
en vän till mig.
Han har sin egen problematik och funktionshiner,
så det skär sig ibland.
Men några timmar klarar de, innan de blir
trötta och vill var till sitt.
Men vi har känt varann många år nu, och försöker
tussa ihop dem ibland då och då.
De klarar ju att ta vara på sig nån timme, och
jag får lite andrum att fixa lite själv med.
Att vara mamma till ett barn som ständigt
behöver ledas är ganska så ansträngande.
Man har liksom inte egentid på samma vis.
Mycket får förberedas, och man kan sällan
göra impuls saker. Eller bara "va" en helg!
Jag är kanske lyckligt lottad, då Emil kan
övertalas till saker. Men det kan ju inte alla.
De har liksom en trängre syn att se på saker.
Har de fått för sig en sak, då är det bara så.
Det finns liksom aldrig något annat alternativ.
Lite åt det egoistiska hållet faktiskt.
Eller som Elisabeth Råberg beskriver,
"de har som en motorväg i hjärnan utan avtagsvägar"!
Vid chokladbullebaket ikväll,
som Emil stod för, kan vara ett bra exempel.
När havregryns blandningen var klar.
Ja då formade han en ända stor boll av hela
blandningen.
Ja, det var ju hans!
Det räckte med en boll, tyckte han!
Men jag ville ju också smaka till kaffet,
menade jag.
Ja då formade han en liten liten,
efter att ha tänkt en stund.
Men när jag ännu en gång la mig i hans bak.
Ja då gav han upp, tvättade händer
och gick till tv-n.
Det blev inget utbrott.
Nej för kl var 19.00
och Wild Kids, började ju!
Tur för mig kanske! :)
Men fikat blev lyckat ändå!
Kramar om!
Känner så väl igen vad du menar. Hos oss skiljer det sig när det kommer till vänner mellan Felicia och Hugo. Felicia vill väldigt gärna ha vänner men orkar sedan inte så länge och Hugo bryr sig inte. Han är nöjd som det är.
SvaraRaderaSer ut som väldigt goda chokladbollar, hoppas kvällsfikat smaka :-)
Haha, jamen goa Emil!!! :)
SvaraRaderaJa, det är ju egentligen inte kul, men ändå.. Så go han är! Klart det räckte med en boll! Och så en liten till dig! :)
Så bra att det löste sig iaf och att han fixade att du gjorde fler bollar...
Sandra saknar inte vänner på det viset att hon ber om det, men hon tycker om att träffa folk som fixar att ta hänsyn till henne. Lättast med vuxna, förstås, men det finns några vänner med barn som Sandra gillar att "leka" med.
Men jag kan absolut inte slappna av då utan det kräver ännu mer av oss föräldrar när vi träffar folk, både vuxna och barn.
Kul att Emil klarar att vara med en kompis en stund :)
Kram Nina!
Ja, ibland undrar jag om det är vi vuxna som vill att barnen ska ha vänner. JAG är nog sån...men man blir så oerhört glad när de hittar någon som de verkligen har skoj med. Viggo har haft två sådana vänner, den ena i klassen och den andra på gatan. De andra pojkarna leker ju i stora grupper och har massor av vänner. Ja, våra fina barn:-)
SvaraRadera