NPF?

Jag läser en hel del i ett
forum för föräldrar, lägger en liten komentar där
jag tycker mig ha något att
ge, berätta eller att ge ett tips.
Framförallt i de forum som handlar om autism
och adhd såklart!

Den "osynliga" handikappade är mer vanlig än
vad man kanske tror!

NPF är väldigt vanligt, statestiken säger ca 1 i
en vanlig skolklass.Förkortningen betyder
Neuro Psykriatrisk Funktionshinder.

Flest pojkar får dessa svårigheter, men talet av flickor
är osäkert. Då det mest är tydligt hos pojkar.
I gruppen NPF ligger diagnoser som Asperger syndrom,
autistisk syndrom,atypisk autism, högfungerande autism....

Men egentligen är det ingen större skillnad
på dessa diagnoser.

Det de har gemensamt är iallafall svårigheter innom
social interaktion och kommunikation.

Desa barn tänker inte som vi andra.
De ser inte "mellan radera", förstår inte
underförstådda meningar.
De vet inte hur man tar kontak med andra jämnåriga,
saknar inte vänner ch kanske inte vet..vad är en vän?
De har ofta få begränsade intressen, och behöver hjälp
att strukturera på fritiden.

De har ofta ingen förståelse för att andra människor
tänker och känner.
Och blir väldigt ur balance om deras väg rubbas.


Många barn anses som "ouppfostrade" av andra i samhället.
För när det sker saker runt om, för mycket liv,
så har de svårt att sålla alla intryck.
Och det blir kaos i deras innre.

För mig som mamma ställer det ju högre krav
att jag engagerar mig, än om jag hade ett barn
utan NPF.

I mitt fall var det ju lite komiskt.
Jag har hela mitt liv intresserat mig
för barn och unga med olika former av handikapp.
Kanske för att min mamma arbetar på en särskola.

Och jag hade ju kanske en större insikt i vad
det innebar, än om man inte hade någon kunnskap alls.
Men visst är det tufft ibland.
Visst hade jag önskat att min son sprang ute med vänner
hela eftermiddagarna. Att någon ringde och sökte honom,
eller ringde på dörrklockan.


Hans funktionshinder är inte synligt.
Man kan inte se det på honom, eller vid första kontakt
märka av det. Om han är i vand miljö vill säga.

En vän till mig kom över på fika en kväll.
Denne hade aldrig träffat sonen, och nej inte märkte
han av något underligt!

Men hade det varit i en ovand miljö, som tex läkaren.
Ja då är det mer tydligt!

Hur jag märkte det?
Jo som liten var han hemskt svårsomnad, kunde inte
ta ett nej och fickutbrott.
Inte som ett vanligt vredesutbrott som alla barn får,
nej han blev okontaktbar, och stod eller låg stel
som en pinne meduppspärrade ögon, och skrek
tills han somnade.

Rutinbunden, ville alltid att saker skulle
göras "som de brukar".
Och så var han inte så förtjust i
överraskningar heller!

Jag undrade också över varför han aldrig lärde
sig prata som liten, utan det var först vid 4 års
åldern det kom igång.
Han skärmade av sig och behövde hela tiden min hjälp,
framförallt att hitta på saker att göra på fritiden.
Det klarade han inte själv.


Anna frågade om det inte var tufft som ensamstående.
Jo absolut.
Och jag har dessutom ingen avlastning.
Ingen familj i närheten.

Jag har två som ställer upp ibland men det är oftast
då mitt jobb kräver det.
Så egen fritid...ja det har man inte så mycket!

Men det gäller att ta vara på den tid man får.
Och låta oviktiga saker ligga, någon dag extra!

Men visst, en del har ingen
förståelse för att saker
tar längre tid för mig att göra här hemma.
Och jag tror inte varken jag eller sonen dör om det är
stökigt på skrivbord eller hall en vecka eller två!

Bilderna kommer från en sommar på landet utanför Nynäshamn!



Kramar om!