Sömnlös natt!

Känner mig lite slut idag.
Kunde inte somna i gårkväll och låg i timmar
och funderade och tittade i taket.
När klockan ringde kändes det som jag hade vilat en timme!

Tankarna gick runt i huvudet.
Från min käraste vän som känner sig !instängd i ett
nytt förhållande. Där han fått ge vika för partnerns
planering om hur saker och ting ska göras i vardagen.
Fått glömma saker som han ansåg varit viktiga i hans liv,
för att inte partnern ska bli sur och tvär..

Hade en pratstund igår.
Tycker det är viktigt att vara eniga.
Man ska inte glömma sig själv i en rellation.
Egentid är så viktigt!

Hoppas att de finner en balans, annars tror jag
inte min vän står ut så länge till!

Kom i tankar om att det nu är ett år sen Emil började "sin"
skola, och hur han har utvecklats på den tiden.
Eller förändrats kanske man får säga.
För vissa drag har ju framträtt mer, då han kan vara sig själv!

Höll på att fälla tårar då jag drog mig till minnes
hur han hade blivit behandlad i förra skolan.
Hur otroligt taskiga barn kan vara mot andra barn.

Funderade på hur lätt man glömmer
vägen till diagnos,
utredning, möten...osv...
Man lägger det bakom sig, startar från ruta ett
med sikte på framtiden.

Känner mig trygg med Emils skola.
Att han nu börjat 6:an, men kommer gå där till 9:an eller
till och med 10:an.
Och att han har möjlighet att ha fritids under hela skolgången.
Att han har så nära specialpedagoger och utbildad
personal, alla har gått TEACCH kursen.
Stor suck...ja det känns tryggt!

Funderade på mitt eget liv.
Mitt liv som enbart kretsat kring sonen de sista 9 åren.
Helt själv....
Ingen att dela sorg och glädje med.
nej det har inte funnits...för när skulle jag ha tid..
Tid att vara tillgänglig.
Tid för att ens vara "där ute" och finna nån...

När man har ett barn med särskillda behov
som min son. Då skärmar man av sig.
Ja det har jag gjort, är fullt medveten om det.

Går bara in i situationer som man vet sonen klarar av.

och tyvärr..möten med mina vänner var ingen sådan
situation. Så vännerna försvann...en efter en..

Jag hoppas att det vänder lite nu.
Får ju mer stöd nu. Har en hel helg bara för mig själv!
Inget jobb, inga rutiner som måste följas...
Bara ta hand om mig själv...
9 år är lång tid....för lång tid.
var kanske inte så här jag hade tänkt mig livet efter 35..
Nej verkligen inte!
Men bitter..nej, onej. Min son är mitt allt!

Tror jag somnade nånstans här...eller senare..