Tankar efter utläst bok!

Har funderat mycket nu i dag och natten som var.
Idag läste jag de sista raderna i boken jag fick igår.
Kunde helt enkelt inte lägga den ifrån mig.

Det var mycket i boken som satte ord på saker jag glömt.
Som jag kanske medvetet gjort, för att överhuvdtaget överleva
lagt bakom mig. Just då...

Nätterna man aldrig fick sova igenom.
Tror inte jag fick sova en hel natt på flera år.
Skrik som kunde eskalera till hysteri mitt i natten.
Skriket som började så fort han såg mig komma till dagis.
Som det aldrig fick en ände på...utan slutade
tillsynes enbart när han helt utmattad somnade.
Alldeles röd och svettig.

Det där med isolationen.
Man isolerade sig mer och mer...

Som ensam och nyinflyttad till en stad jag
inte varit i tidgare.
Ja då var det svårt, det där med kontakter.
Det är det än idag.
För man undviker situationer som får både honom
och mig att må dåligt.

Kommer så väl ihåg hur han krampaktigt tog tag i vagnens sidor,
och med skrämda stora ögon gallskrek bara man närmade
sig skjutdörrarna på H&M inne i stan.

Eller hur han blir överaktiv om man fått för sig att
fika på café med en väninna.
Slå i bordet, hoppa upp och ner.
En massa högljudda ljud...
Folk som stirrade storögt, och tittade bistert
på sonens uppförande.

Hur han hade så svårt att somna.
Att jag gick rundor ute med vagnen
sent på kvällarna.
För inne ville han inte sova...
Eller..ja han somande aldrig iallafall. Bara skrek..
I timmar.

Ja han har fortfarande problem med att sova,
och just med rutinbytet...
Men idag sover han natten igenom tack å lov.
Det är till och med så att man får väcka honom
på helgen så han inte sover bort dagen känns det som.

















Petra som skrev boken, beskrev så bra i början.
Om den där konstiga känslan redan på BB.
Att man på något sätt verkade avtrubbad, och inte helt så där
lycklig som man trodde man skulle vara.
Att de där "naturliga" moders känslorna inte helt infann sig.
Känner igen det där. Trodde det var jag som inbillade mig.
För, det är ju självklart man älskar sitt barn...
Men, de där otroligt djupa varma känslan man hört om,
kom aldrig. Ja inte där och då på BB.
Nej det var först senare!

Idag fokuserar jag inte så mycket på det dåliga.
Utan försöker ta tillvara på de fina och roliga istället.
Idag kan jag handla med honom utan att han gallskriker,
kör recer med kundvagnen, drar ner varor från hyllan.

Idag känner han ganska bra själv om han orkar eller inte.
Är det en dålig dag, kan han mycket väl sitta kvar i bilen istället.

De finns alltid en sorg som följer med när man
får ett funktionshindrat barn.
och många frågor...

Visst har jag sett barn i samma ålder, springa skojjandes
och lekandes i lekparken på baksidan.
Pojkar skjuta vattenpistol och leka tjuv och polis.
Fickor som viskade hemligheter. Och skrattade ihop.
Sorgen att mitt barn inte skulle uppleva det, känndes tungt.
Att han inte skulle utvecklas som sina jämnåriga.

Nästa år börjar de 7:an. De barn min son tidigare
gick i skola med.
Brukar se dom i området.
Så tonårsaktiga. Tjejer intresserade av killarna
och tvärtom. Kommer ju ihåg själv hur det var.
Det var bara killar och rock musik som gällde då..
och så böcker för min del.

Tänker då på min egen son som lyssnar på
Astrid lindgren om kvällen.
Ropar - Mamma, ett tiotal ggr innan han äntligen somnat.

Min stora fina lilla pojke. Du är som du är,
och vore du inte så..ja då vore du inte du!
Och det är ju ändå som du är, som jag vill ha dig, så
som jag älskar dig.