Man kan inte i sin vildaste fantasi förstå
Vad vi går igenom, vad vi känner och resonerar.
OM man inte har ett barn med diagnos!
Sömnlösheten, skriken, hysteri.
Blickarna, fnysningarna, viskandet från andra.
Jag vet att mitt barn är högljutt, jag vet…
Vad ska jag göra?
Har prövat allt vad jag kan komma på.
Du slår väl inte ditt barn, frågade en äldre granne.
Mitt nej kändes väldigt lamt då.
Ja, vem hade inte kunnat tänka så.
Skriker så det studsar mellan väggarna
I trappen när vi kommer hem på eftermiddagen.
Slutar först framåt kvällen.
För att sen vakna mitt i natten med ett stort
Utbrott och högljutt skrikande, stel som en pinne!
Snälla sluta, hade du kunnat prata och jag förstått.
Vad var det då du ville?
Jag förstår inte dit språk, de ord som kommer
är för omvärlden inte logiskt.
Du uppfann ett eget ordförråd.
Ord som inte på något vis liknade de vi andra sa.
Kommer så väl ihåg att vagn för dig var dijaja.
Och du pekade på bussen och sa gikå.
Då var du tre år kanske.
Vi hade varit på de flesta undersökningar man kunde
Vid det här laget.
Vi hade besökt öronläkaren för du ännu inte talade
Vi hade besökt sjukhuset för utredning av
Barn epilepsi. Vi hade haft samtal med barn psykologen
För att du inte kom in i barngruppen på dagis.
BVC hade besökts ett antal gånger, då du inte
Växte som du skulle. Enligt deras papper.
Men klarade alla tester, det gjorde du.
Vi gick till logoped, hade specialpedagog på dagis
För att lära personalen hur de skulle arbeta med dig.
Men ingen såg något avvikande!
Du var sen sa de.
Född i slutet av året…
Kommer ihåg när du var någon månad gammal.
Då sa sköterskan att det var viktigt att jag talade svenska
För då skulle du ha lättare för att knyta ann…
(vi bodde i Danmark då)
Du fokuserade inte som man skulle.
Tyckte om att ligga på ett ställe.
Hade annorlunda joller.
Tänk att sånt kommer till en så här.
12 år senare.
Tänk att de skulle ta sån tid att få nån förstå.
Få mig att förstå!
Din pappa sa alltid. Han liknar mig så mycket.
Jag var också sen med att gå, tala osv osv.
Nu förstår han med. Han förstår idag varför han
fick gå om flera klasser, byta skolor, bli mobbad..
Idag hade nog även han fått en diagnos liknande din.
Idag vet man mer.
Men inte nog.
Och dagispersonal vågar inte ta diskussionen
De lämnade över till skolan…han växer nog ikapp.
Många tankar denna sena kväll.
Kramar om!!
Ja vad tankarna snurrar om natten ibland. Varför, hur, tänk om, det dåliga samvetet, de första tecknen, varför ingen vågar säga något, ingen vill ta ansvar. Tunga tankar, besvikelsen på samhället, på sig själv för att det är så svårt, sorgen...sorgen...oron inför framtiden!
SvaraRaderaIbland tar tankarna aldrig slut, jag känner så väl igen dem.
Kramar om dig min vän, du är inte ensam om dessa tankar. Åhhh vad jag önskar att vi alla goa fina bloggvänner kunde bo grannar. Tänk vad kaffe det skulle gå åt ;-)
Hoppas du kan sova//Önskar jag kunde krama om på riktigt ♥♥♥♥♥, Lena
Kramen till dig, finaste mamman till finaste sonen <3
SvaraRaderaÅhh, gumman. När Viggo var ett och vi bodde i en andrahandslägenhet (bara vi två) så var han inne i sin värsta "intesovaperiod". Han skrek i timmar på kvällarna. Då var det en granne som satt på sin balkong och pratade med sin vän. De visste inte att jag hörde. De sa att jag lämnade mitt barn ensam i lägenheten och gick på krogen . Varför skulle pojken annars skrika i timmar på kvällarna?. "Man borde ringa soc, sa de". Självklart lämnade jag inte V. Inte ens för att gå till tvättstugan. Jag fanns där hela tiden...men han skrek ändå.... Som du skriver: Det går inte att förstå...
SvaraRaderaMånga kramar Mia
Tack fina supermammor och vännen här!
SvaraRaderaJa tänk att bo granne alla vi.
En hel by npf:ar... *fniss*
Och kaffedofften ligger tung över taken.
Ja vi har nog alla varit med om något liknande.
Är dock lika, förvånad över att personalen även idag, inte ser. Om man inte är väldigt utagerande!
Hoppas att man i sin utbildnng får läsa lite mer om de första symptomerna.
Att de vågar lägga ihop ett och ett.
Och framför allt, Vågar ta tag i föräldern och prata med framförallt lyssna!
Kramar om!
Som vanligt skriver jag för snabbt och ser inte igenom när jag sänder iväg saker.
SvaraRaderaSkulle ju stå VÄNNER såklart!! ♥♥
Håller med. V hade så bra förskolepersonal. De sa redan när han var två tre att han var "överaktiv" men att det kunde försvinna. Han var extremt tidig med tal och gång (lite as-drag) men när han blev 4-5 och inte kunde delta i samling eller aktiviteter utan bara leka på egna villkor så rådde dom mig att söka utredning och jag fick stöd av en specialpedagog. Men det verkar vara vanligt att man skjuter på det till skolåldern.
SvaraRaderaDu är så stark och nu bearbetar du allt som hänt. Kram till världens bästa Emil-mamma:-)
Åh vilka jobbiga tankar som kommer när det blir natt. Jag försöker känna att vi hela familjen fått upprättelse i och med barnens diagnos. Det är inte vi som är dåliga föräldrar, det är autismen som är boven i dramat.... Stor kram till dig!
SvaraRadera