Att trivas, ont gjorde det...

Ikväll hade Emil och jag samtal vid sängen.
Det är inte ofta han öppnar sig och talar
om saker han tänker.

Men när jag kliade honom på ryggen, ståendes
på en stol för att nå. Så blev det så naturligt.

Han har ju egentligen inte pratat och sagt något om
hur just han känner vid tanken på Kasper helger tex.
Så vi pratade lite om det.

Jag förklarade att det var istället för att
åka till stödfamiljen.
-Vad menar du?

Ja, om du får lov att åka på lägerhelgerna,
så ska du inte hem till N & A mer.
- Ja men man kan kanske hälsa på nån gång!

Jo visst, det kunde jag hålla med om.
Han är trots allt ganska glad för hundarna.

Men det han sen berättade gjorde så ont,
inte hade jag vetat..

Han undrade varför han hade så svårt att somna
där, det kunde ta nästan hela natten.
Fem sex timmar...

Sen har jag inte så mycket att göra där.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Titta på tv, och om det inte är nått
så leker jag med hundarna...
Går bara runt i lägenheten hela dagen.
Vi gör inget annat.















Emil har varit hos stödfamiljen sen i sommras.
Han har bara vid ett tillfälle nämt att han inte
vet vad han ska göra när han kommer upp på morgonen.
Då bad jag A, om att göra det mer tydligt för honom.

Jag som trott att han trivdes där.
Det kändes inte alls bra att höra.

Försökte förklara att man måste trivas.
Tycka om det stället man kommer till.
Om man inte gör det efter ett tag, då får man se om
det finns något annat.
Så nu får vi hoppas att Ingela säger ja till lägerhelgerna!

- Men om hon inte gör det då?
Vad ska jag göra då?

Då kommer mamma se till att det blir ordnat med
dagar som du och andra med tex asberger får vara
på nått korttids.

- Ja man ska trivas, sa han eftertänksam.
Jag trivs bara på två ställen.
Hemma och i skolan.
Andra har kanske 15 ställen de trivs på, men
jag har bara två....

Ansökningar på rad...

Vilken lång dag.
Är helt slut just nu.

Förmiddagen gick åt till att städa sånt
som man oftast inte hinner med annars.
I skrymslen och vrår, för att göra sig
till lite inför mötet idag.

Som om handlägaren verkligen går med
vita handskar och synar dammråttorna under soffan.

Nåja, jag blev nöjd att jag tagit tag i
det iallafall. För nångång måste man ju.














Emil ville plocka undan..eller rättare sagt,
han ville att vi skulle plocka undan på hans rum.
Och han skrev på sitt schema i skolan att
det var väldigt viktigt med att han var färdig kl 3.

Han var nog lite spänd över mötet.
och första utbrottet kom mycket riktigt
en stund innan främmandet skulle komma.

Då var jag en mamma som bara ljög, och var dum.
Frustrationen lös långa vägar.

Saken var den att han trodde jag sagt
att främmandet skulle vara här ett visst klockslag.
och då hon inte dök upp precis, ja då gick
det som det gick.

Så han vägrade säga hej och gömde sig under
bolltäcket i sängen.
Sen var det ju ganska så intressant med främmandet.
Så tillslut fick jag honom att sitta med ryggen emot
handlägaren med en bunte kakor i näven.
Men prata, det ville han inte.

Jag vet inte hur mötet gick i helhet faktiskt.
Berättade som det var, att vi önskade
kasper läger istället för stödfamilj.
Bara för att ha större möjlighet att knyta
kontakter med jämnåriga.

Sen önskade vi ju också att komma på
deras sommar kollo.

Hon menade då att de brukar enbart bevilja
en av delarna när det gäller läger och kollo.

Jag tröck på och sa att det finns ju inget
avlastnings alternativ för vår kategori av barn.
Det som finns är ju för de med autism i
kombination av utvecklingsstörning.
och tyckte att hon skulle lyfta det med komun cheferna.

Våra barn behöver social träning, bra utbildad
personal som vet hur funktionshindret ter sig,
och andra jämnåriga för att skapa vän kontakter.
Dessutom är det viktigt för att de ska känna sig likvärdig.

Jag tror faktiskt att hon höll med.
Hon avslutade med att hon absolut vill ta upp
det med cheferna.
Att det behövs något alternativ till det de har just nu.
Och att hon menade att helg läger är ju avlastning,
och kollo något helt annat.
Så lite ljus tändes det iallafall.

Passade på att ansöka om kontakperson, ja när jag nu
ändå hade henne här menade jag.
Och så skrattade vi.

Efter att handläggaren gått, åkte Emil och jag
och hyrde film.
Han skulle få ha lite att se på till kvällen.
För jag hade möte här hemma med några fina
människor.

Undrar just om vi blev så mycket
klokare av den...
Men trevligt var det,även om man just nu är
helt slut i huvudet.
Så nu väntas kudden!



Kramar om!

NPF UPPROR, namninsamling!

Belysa, informera, kunskap!








Mycket av personalen som kommer i kontakt
med våra barn har ingen kunskap eller känsla,
kanske till och med inget intresse av hur
våra barn fungerar!

Utan våra barn med NPF = neuro psykriatriska
funktionshinder, såsom Asberger syndrom, Autism,
ADHD, ADD, ODD m.fl. Får ofta inte den hjälp och
stöd de behöver i skolan.

Ett stöd och hjälp som de har krav på att få!

Våra barn sätts ofta in i fack.
De måste "lära" sig, som alla andra!

Våra barn är "bara" bortskämda, envisa.
Har inte fått veta konsekvenser, får bara det de
pekar på. Dåliga föräldrar, slappa föräldrar...

Om ni visste vad personal pratar bakom våra ryggar.
Hur många gånger har man inte skämts över
blickarna man kan få.
Som om jag skulle vara en sämmre mamma bara för att
jag hjälper mitt barn med det som han inte klarar själv?

Mitt barn kanske är bortskämt, men bortskämt
med kärlek. Han har inte fått lära konsekvencer..
bara för att han förstår inte det, och det är en del
av hans funktionshinder.
Min son får inte allt han pekar på.
Men jag väljer mina strider.

Och jag förbereder, jag planerar,strukturerar.
Hjälper honom med duschningen, städningen,
finna på fritidssysselsättningar för
han inte kan själv.
Får ta emot slag, sparkar, hysteriskt skrik
och gråt, om något inte går som han satt sig
för i sitt huvud.

Min son tänker inte som vi.
Han kan ha svårt att förstå sig på
sin sociala omvärld. Och han behöver vägledning
och hjälp. För annars blir han frustrerad.


















Min son har problem med vårt sociala levene.
Har svårt för att fungera socialt, har inga vänner.
vet inte hur man får någon heller.
Som förälder är man den förlängda armen.
Som att leda en docka till rätt plats och rätt tid.

Det syns inte på ett barn med NPF
att de har ett handikapp.
Det osynliga handikappet.
Funktions hindret som medför mobbing,
utanförskap, dålig eller ingen skolgång alls.
Och det är ofta bara för att kunskapen,
att se och vara lyhörd över dessa handikapp är så knapp!

Snälla, HJÄLP oss att ändra detta!
Hjälp oss att få anpassad skolgång.
Att lärare och pedagoger får mer upplysning,
mer kunskap.

Det görs en namninsamling, som ska föras vidare.
Som man hoppas på ska medföra något...iallafall
att nån högt uppstående ska läsa och fundera!

SKOLAN ÄR INTE EN SKOLA FÖR ALLA!!

På Facebook finns det en sluten disskussionsgrupp
för oss föräldrar med NPF barn.
Där kan man ventilera och få snabba svar
och possitivt bemötande.
Där är alla i samma sits!
Gruppen heter Hjärtefrågor NPF
Samma namn som Bloggen jag har här till höger!

Bloggen startades för att samla information,
tips och idér. En idébank helt enkelt!
För flera tyckte det saknades!

Sprid, informere!! Det är det som gör det
lättare för våra barns vardag!

Synd om torsken..

Igår hade Emil svårt att komma till ro.
Ropade flera gånger.
Och egentligen hade han inget att säga.
Inte fören sista gången.
Det var som om han hade legat och funderat..

- Ska vi ha torsk i morgon?

- Du vet att torsekn nästan är fridlyst.
Det fnns så lite torsk att man har förbjudit
att fiska den.
Så vart har de tjuvfiskat torsken du har?

Hmm..
Ja vad svarar man då?


















Idag hade Emil skrivit en fin lapp till mig.
Den låg prydligt i köket, med två paket
snabb nudlar brevid.
Han hade fått dom av en lärare på skolan.

"Jag fick nudlar av Emil.
Kan vi inte äta nudelsoppa istället för torsken.
Du får välja villken du vill ha.
För det var länge sen.
och det är synd om torsken för den inte finns mer
i haven"

Så det blev nudelsoppa och smörgås, istället för
torsen som fint fick stanna i frysen!

Kramar om!

(vad tycker ni om den helt otroligt fula fisken
jag lyckades med i Paint) hihi!!

Lite så där..avslagen...

Man ska ju njuta när man har en fri helg..
eller?

Den här gången kändes det så himla tomt.
Kunde inte för må mig att göra nått alls.

Blev nån fika med ett par väninnor.
Lite titt i affärer...

Hade tänkt fixa lite på Emils rum nu när han inte
var närvarande. Men..nä.
Måste köpa några hyllor eller en bokhylla.
Får inte plats med sakerna nu.
Så de är uppstaplande i rummet.
Och det kan ju irritera mig.

Nåja, han dör inte för de.
Ja han bryr sig inte en tum om jag ska
vara helt ärlig.
Bara han kan ligga i sängen och titta ner på tv:n så..


















De hade inte gjort något alls hemma hos stödfamiljen.
Emil har mest varit inne på stora pojkens rum,
och sett på datorn eller tv spelet.

Så han hade en hel del energi i kroppen.
Och var rastlös, kan jag lova.

En kamp av dess like för att få in honom
och borsta tänder. Knytnävar, skrik...
Rullade in sin i dusch drapperiet till slut,
och stod och gungade på tå.

Där stod jag med tandborsten i högsta hugg
och väntade.
Väntade tills andetagen blivit mer normala.
och prövade då att locka med att läsa bok.
Och det ville han ju inte missa.
isär när det är Guinnes Rekord bok.

Men han var surmulen och lätt retlig hela
kvällen faktiskt.
Men såklart visste han inte varför.
Fast det brukar dyka upp som ett samtals ämne
i morgon eller om nån dag sådär.

Igårkväll känndes det som om yrseln
kom tilbaka. Fyy..
Men nu på morgonen var det bra igen.
Tack å lov!
Har bara en aning deffus känsla än.

Nu ligger lill killen uppe i det blå...
nja vit kanske mer (taket), och gosar
till cd sagan.
Här är LasseMajas detektivbyrå en favvo.

Det blir en lite runda här ikväll.
Titta runt.
Men det är inte det samma när både Lena
och Nina tycker de ska ha ledigt!

Kramar om!!

Då var det fredags kväll då

God kväll här ute!

Bilen gick igenom besiktningen i förmiddags.
och glad var man för det.
Bara en enkel komentar om att det snart var dax
för nya bromsklossar.
Fast det hade jag lite på känn.
Får väl ha den på service.
Skulle vara på tiden..

Bilar och teknik är ju inte det stora
intreset här för min del iallafall.
Så det är ju sånt man liksom glömmer bort.

Emil blev hämtad av sin stödmamma idag.
Och hujeda så tomt det varit hemma.
Har varit så rastlös.
Men ändå har jag inte fått gjort något alls.

Ska försöka ta mig i kragen i morgon.
Har lite saker som måste göras.
Sen blir det nog en fika hos J & A, som
meddelat att de har köpt hus!

Hade tänkt krypa ner lite tidigare idag.
Även om man har sovmorgon och säkert
är uppe med tuppen.
Men jag är så tött.
Precis som nån annan mamma i bloggvärlden..
(läs Lena på VitaVox)
Kram till dig gumman!

Ledigheten behövs om det bara är nån timme.
Fast tar man vara på den??
Vila kan ju vara så mycket beroende på vem
man pratar med.
Jag ska ialla fall läsa bok i helgen.
Det är min vila!

Kram på er!!

Projekt på G

Oj vilken torsdag det blev.
Nu är jag helt slut.
Och inte ens kvällskaffe har jag unnat mig!



















Lämnade Emil på skolan i morse.
Hem och fixa till mig så skulle jag fika
med en väninna jag inte träffat på 2 år nästan.
Hon har hunnit gifta sig och
fått en liten Sofie.

Kära fina IKEA. Vart skulle man gjort utan den.
För vi satt och snackade igenom fikat.
Sen blev det lunch och vi satt på samma ställe!!
Ja det är ju tur man inte behöver betala
direkt mycket.
Fika med kaffe och kaka, samt lunch med sallad
bröd och dricka. Hela 45 kr.

Det var minsann länge sen jag gjorde nått sånt här.
bara satt och snackade en massa.
Riktigt skönt.
Så nu har vi redan bestämt en annan dag.
För inte ska det ta två år till inte.
Vi bor ju i samma stad dessutom!!

Körde iväg sen och hämtade upp
något som Emil drömt om länge.
Något som han till och med gjort en fin modell
av i skolan på träslöjden.

Vårt projekt är i gång.
Första anhalt, stomme på plats.

Det är hans dröm säng jag skriver om.
Bild och beskrivning finner ni här.

Såg ett erbjudande på blocket jag inte kunde motstå.
Sen blev det en tur till IKEA för att hämta upp
beskrivningen som inte fanns kvar.
Ja vem sparar dom?

Nya vindrutetorkare på Biltema,
och Statoil macken och byta vänster lampa
på bilen som ska besiktas i morgon.
Håll tummarna!!

Hela långa kvällen skruvade vi.
Inget utbrott på långa vägar.
Kanske bara jag då som blev iriterad.
Ja ni vet..IKEA prylar..suck!!

Men resultatet blev ju lyckat!


































































Kramar om mina fina!

Funderingar NPF

Ser väntrummet på barnallergi mottagningen
framför mig.
Vi har väntat en stund nu på vår tur.
Emil sitter under rutsch kanan och låter.
Bankar mad händerna i hårtplasten ovanför huvudet.
En flicka på samma ålder sitter fint och läser i
en bok på bänken och tittar upp storögt.

Då kan man inte annat än att sjunka lite,
bara en aning.

När sonen sen häller ut alla klossarna i från en låda
och sätter sig i den och ser så nöjd ut.
Kan man inte låta bli att tänka på hur detta
funktionshinder som inte syns kan få andra att
backa, undra, dömma!

För pojken i lådan är inte tre som man kanske
kunde tro utifrån beskrivningen.
Han är 11 och går i 5:an.





Det är en typisk situation när vi är någonstans
som är främmande för honom.
Någonstans där han känner sig otrygg.
Då går han in i en bubbla, in i sin egen lilla värld.

Det är helt otroligt hur hans funktionshinder kan
yttra sig så olika bara beroende på vart man befinner sig.
Hemma kan han hålla föredrag om omega 3, och föra ett
helt normalt samtal för sin ålder.

Att vara högfungerande autist är inte helt lätt.
Barnen är så medvetna om sitt handikapp,
och kan sakna sånt de inte själva kan.
Som vänner tex. Många förstår inte vikten med vänner.
Varför ska man ha de?
Men andra, som Emil han kan sakna att ha
någon att vara med.

Men, han vet inte hur man gör för att få vänner.
Och det viktigaste är att han inte vet hur han s
ka behålla dom.
Har han haft någon vän så har den alltid
varit den bestämmande.
Som lett Emil, styrt honom. För det behöver han.

Hittils så har han varit nöjd med sina vänner
på skolan. För när han kommer hem,
är han inte intresserad.
Men nu på helgerna har han börjat fundera
på det där med att vara ensam,
och inte ha någon att "vara" med.
Och då är det så svårt som färälder.

Man ser hur ledsen barnet är.
Men man har inget som kunde göra
det bättre.
Att finna vänner är ju inte bara nått man gör!















Jag har inte tänkt så mycket på det innan,
men de sägs att barn med NPF har en tendens till att
ta saker bokstavligt.

Ja ni vet, får jag din hand. Så tror de att
du vill ha handen...alltså hugga av den.

Ja så drastiskt behöver det inte vara,
men jag har märkt mer och mer
att det stämmer även på Emil.
Ett exempel är (har tagit det innan)
När de hade byggt en "snö buss" på skolgården.
och jag säger, hoppas de håller fingrarna
i styr och låter den få stå över helgen.
På måndagen säger Emil, hoppas de sett på sina
händer, så fingrarna inte gjorde nått de inte fick!!

Ett annat är när jag ringde från jobbet.
Emil har schema men ville inte se på tv,
han ville ha dator istället.
Då sa jag, men byt plats på dom då.

Helt tyst i telefonen.
Sen svarar han med panik i rösten.
Men tv:n är för tung.

Jag hade ju såklart menat bilderna på schemat...















Under Emil´s uppväxt så är det en sak
som frustrerat mig.
Och säkert de flesta föräldrar med NPF barn.
Det är utbrotten.

Den hysteriska gråten, skriken.
Som till synes är helt otröstlig.
Om man ens får komma i närheten.
Man vet oftast inte heller vad som
orsakade utbrottet.
För oss kan det ju bara komma ut tomma luften.

Har ju förstått nu, flera erfarenheter senare
att vissa har ett enormt detaljseende.
Så om bilen inte står som han ställde den.
Ja då kan utbrottet vara nära.
Det var bara et exempel dock, som jag fick
lära mig på TEACCH utbildningen jag gått.
En av de autisktiska lärarna som fick
upp mina ögon på det.

Vad gäller Emils utbrott mitt i natten.
Eller till och från dagis, vet jag inte så noga.
Det är förgånget.
Just då kände jag mig bara som en dålig förälder.
Som släpade på ett hysteiskt barn förjämnan.

Att jag behövde hjälp var ingen som såg.
Ja, jag visste inte det själv heller på ett vis.
Visst, jag var slutkörd.
Grät många ensamma kvällar.

Idag önskar jag att dagis personalen varit mer
uppmärksam. Och vågat ta tag i det som de kanske såg.
Men, såg mellan fingrarna.

Eftersom jag har jobbat många år på dagis själv
så vet jag med erfarenhet att de är dåligt informerade
om dessa funktionshinder.
Men att de också är otroligt bra på att
skjuta problemen vidare framför sig.
I hopp om att nästa lärare i skolan ska
ta tag i "problemen".

Det borde uppmärksammas.
Autism och arbergerförbundet har skrivit flera artiklar
det samma gäller sveriges radio, om okunskapen.
Att NPF barn inte får vad de har rätt till.
Som skola eller annat.
Att det är så otroligt olika vart man än bor.

Vi är nog mnga föräldrar som håller med.
Men vad kan man göra?

Uppror NPF startades lite som ett tidsfördriv
för ett par dagar sen, av en mamma.
Efter långa disskussioner på den slutna Facebook sidan
Hjärtefrågor NPF, just om ämnet kände hon och andra att
bägaren kanske var på väg att rinna över.

Blogg sidan är menat att vara för oss föräldrar som har
kämpat för att få det ens barn har rätt till.
Speciellt vad gäller skolan.
Det gäller också de som till slut fått rätt hjälp
och kan berätta skillnaden, före och efter!
Just för at belysa problemet.

Hur viktigt det är med rätt kunskap och
anpassad skolgång.
















Tanken är ju att sen gå vidare.
Visa upp vad sveriges NPF föräldrar
har att berätta. För att upplysa problemet!
En mycket fin idé!
Hejja Mamma Zoffe!!

Nu ska jag ta en kaffe. Lägga benen i soffan
Och titta på efter tio.

Känns bättre idag, tack å lov.
Kanske det är helt borta till helgen!
Hoppas!

Kramar om!

Handboll och kollo!

Är lite avundsjuk.
Jo det är jag.

Ikväll hämtade jag och sonen en helt ny
32´tv från ONOFF. Som han ska ha i sitt rum.
Det var en present från hans mormor.

Då jag inte talar om såna händelser i förvägen
utan det får liksom bara bli samma dag.
Så meddelade jag honom när han hämtades på fritids.
Han har ju, liksom andra med samma svårigheter,
svagare förmåga att veta när "sen" är.

Utan allt är just nu.
Så det hade blivit ett evigt tjat om när
vi nu skulle göra det jag berättade.
Därför får det bli lite mer överraskning.

Oj, det var länge sen jag såg honom så glad.
Skrek och hojtade så hans kamrater
nästan blev skrämda.
Kramade om läraren och sa otaliga gånger
- Tack mormor, tack!


















Det var jag noga med att poängtera
senare på kvällen då jag hade mamma på tråden.
För då var han inte det minsta intresserad
av att prata.

Det har han aldrig varit förresten.
Prata i telefon. Snabbt ska det vara.
Ja eller nej.
Ofta inget "hej då" ens utan bara lägger på luren.


















Handbolls VM i sängen med bolltäcke
och nya tv:n.
Ganska så mysigt.

Irriterar mig på att minneskortet
i kameran verkar dåligt.
Så bliderna kommer från mobilens
kassa lins. Trodde att det skulle vara
något bättre bilder i Sony, än det var
i min gamla med mindre pixlar.

Får kanske se till att komma till en fotto affär
och kika på problemet.

Fuderar på ansökan till sommarens kollo.
Emil bara älskade det i sommras.
Och det är ju via LSS handläggaren man ansöker.
Så jag vill ha det färdigt till nästa vecka då
vi får hembesök av vår nya.

Men,jag blev lite förvånad då verksamheten
har sin första kollo peroiod en vecka
innan skolan slutar för Emil.
Så det skrev jag och påpekade!

Emil har varit på kollo sen första klass.
Jag hade ju förhoppningen om att han skulle
få så mycket ut av sina sommrar med olika
aktiviteter, som möjligt.
Jag tyckte då, att det var synd han skulle vara
på fritids flera veckor.

Men kollo verksamheten som komunen
annordnade, passade honom inte.
Det var rörigt. Ingen struktur.
Barnen fick göra ...ja vad de ville ungefär.
Och bråkstakar var det massor.
Kändes som om det inte var koll nånstans.

Då känndes det så skönt när Emil
trivdes så jättebra förra året.
På en anpassat kollo med struktur och bra
personaltäthet.
Han var så lycklig, och sken som en sol
när man hälsade på!

Så det håller vi tummarna för att den
går igenom.

Tror det har varit hårt att börja skolan igen.
Emil´s kvällar har varit smärtfria, utan
något utbrott att disskutera.

Ja nått blev det ikväll då vi installerade TV:n
och kanalerna liksom inte ville som han ville
..men...men..

Han har dessutom somnat, hyffsat snabbt!
Undrar bara hur han kan undgå att få
nackspär i den här ställningen!!


















God natt och sov gott!
Kramar om!

Skola för NPF barn!!

Petra undrade vad för slags skola Emil går på.
Och jag försökte finna en ett bra inlägg.
Men såg att, nej jag har nog inte skrivit
så mycket om det, mer än att jag är så nöjd!

Då får jag ju skriva ett.

När Emil gick sista året på dagis, så
funderade jag på att låta honom gå kvar ett år.
Han var sen med det mesta.
En som tycktes vilja vara mer ensam än med andra barn.
Ja han var ganska så speciell, iallafall hemma.
Men på dagis sa de alltid att de var inga
problem med honom.

Vem kände sig som en dålig förälder då?

Han började vanlig grundskola samma år som
en dagis vän och kom i samma klass.
Hon var ett enormt stöd.
Lite som en mamma i skolan.

För det dröjde inte länge fören han började
åla sig när vi skulle iväg.
Ont i magen, ont i huvudet.
Barnen sa saker som han inte förstod,
slängde hans saker, kastade iväg mellanmålsfrukten..
Fick inte vara med på rasterna.

Han var för övrigt för trött och satt
mest ensam på en sten.
Om inte de äldre killarna knuffade
runt honom på skolgården..



Vi pratade med klassläraren, det så kallade
"mobbing" teamet.
Det blev lovat att se mer efter på rasterna.

Vi började utredning där hans lärare tyckte
sonen mer och mer fall bort. Inte var med.
Han började mer och mer med tics, harklingar,
trummande och ställa sig upp och gå planlöst
mitt i en lektion.

Till slut fick han då hjälp.
Och hans sista år spenderade han mest inne hos
specialpedagogen.
Ihoparullad i ett litet skåp eller satt under
bordet och gjorde uppgifter.

Vi hade det obligatoriska mötet med BUP
rektor och lärare då han fick sin diagnos.

Rektorn på skolan var en fin och trevlig äldre dam.
Och det märktes att hon brydde sig om barnen på skolan.
Ville alla väl.

Hon tog snabbt komandot över att Emil behövde
en mindre klass för högfungerande
autister. Men i hela staden fanns ingen plats ledig.

Det var som ett vakum.



Trots allt så gick Emil till skolan.
Han vägrade inte, utan längtade till
speciallärarens rum. Iallafall då han fick vara där själv.

Hon hade nämligen hand om de bråkstakar
som inte varit vidare snälla mot sonen de tre år han
gått på skolan.

Ganska så sent på våren fick jag ett samtal av rektorn.
Hon var kvittrande glad, och meddelade att de
skulle startas en helt ny skola för högfungerande autister.
Redan samma år.

Jag var inte sen att tacka ja.
För inget kunde vara värre än att få stanna
på den skolan tänkte jag!



På sommarlovet fick vi en bild på de som skulle jobba.
Vi fick även komma och hälsa på och se hur lokalerna
såg ut.
Även om det var i byggdammet, då de renoverade
en del av ett gamalt sjukhusområde.

Skolan som har två våningar har satt en
gräns för ca 9 elever.
Och de i sin tur är indelade i mindre grupper
beroende på var de ligger och i vilken klass de går.
Skolan är en mellan och högstadie.

Skolans personal har alla gått grundutbildningen
som Autism och asberger förbundet annordnar i Sunne.
De har Bo Helskov som handledare.
Sammarbete med habb, och nära kontakt med föräldrarna.
De har äver fritidsverksmhet helt upp till
nionde klass om man så önskar.

Jag har fått en känsla av att eleverna ganska så
mycket får bestämma över vad de vill göra utifrån
de specialintressen som finns både på skoltid
och på fritids.

Men skolan följer läroplanen för övrigt.

För att skrivas in på skolan ska man tillhöra
personkrets 1. Med en diagnos innom autism spektrat
som första diagnos.

Jag som har erfarenhet av båda miljöerna, så rekomenderar jag
varmt att lyssna på ditt barns behov.
Min son behövde lugn, struktur och vänner som
han kunde känna igen sig i.

De vänner han fick på den andra skolan,
var barn som hade sina egna problem, och såg sonens svagheter.
Och utifrån det använda det för sitt eget syfte.

Jag har hört en rektor som resonerade att
barnet behöver sina vänner och klasskompisar.
Men vet man inte vad man ska ha en vän till...
vad gör det för nytta då?

Är inte barnets hälsa viktigare?

För mig var det viktigt att Emil kom till
en klass där han fick tiden at jobba så han
klarade målen för sin ålder.

Det hade han inte gjort på andra skolan.
och de andra retde honom för det.

När man får nederlag efter nederlag så
tror man ju til sist att man inte är värd något alls.

Emil har fortfarande dåligt självförtroende.
Men han har klarat betyg G i nians Idrott redan,
han klarar både NO och SO samt matte galant!
Vilket gör mig stolt och bara ger mig ännu en
bekräftelse på att valet var rätt.

Emil´s magonda och huvudverk försvann samma dag som
han satte foten i den nya skolan.
Idag vill han inte missa en minut.
Specielt inte slöjden på fredagar,
för där är han bättre än läraren själv!

Ja tycker Emil iallafall!

Alla är inte lika värda...!

Ja då var det söndag igen.
Sonen hämtades.
Han satte sig vid datorn och tittade på ett
program han följer.
Det lagades mat, spelades xbox kinect.
Gjorde våfflor til kvällsfikat och såg Solsidan
och minuten på tv.

Ja det var inget speciellt över denna kvällen.
Sonen var lugn och fin tills vi skulle klippa naglarna.
Oj oj..skrik och stamp i foten.
Men det blev gjort till sist ändå.
Mamma vinner!

Tack alla fina som undrat hur jag har det, och
krya på er hälsningar.
Jo det går frammåt. Det värsta har lagt
sig tack och lov. och just nu har jag bara
en svag yrsel. Så den hoppas jag försvinner.

Har ju hört skräck historier om att det
tar upp till 6 månader..
men det är bara att tänka positivt!!



Blir så ledsen och arg när man hör hur andra
föräldrar med NPF barn behandlas.
Den här artikeln läste jag via Facebook.
Två poliser hämtade 11 årig autist

Jag måste ha varit väldigt lottad märker jag.
och allt runt oss har jag ju tagit som självklart.
Ja, att alla får den hjälpen.

Men istället hör jag de som får kämpa,
och ändå inte få det deras barn har rätt till.
Att barnen blir en boll som kastas mellan olika instancer.
Inte får rätt skola. Eller hjälp i den vanliga skolan.
Att personal och handläggare inte förstår
funktionshindret har varit vanligt.

Jag tänker på en föreläsning jag var på i våras
Elisabeth Råberg,
Hur fruktansvärt fel det kan bli om man inte har
bra utbildad personal. Som förstår sig på
de funktionsnedsättningar och vilka svårigheter
de barn kan ha. Man kan skada någon för livet!
Av ren okunskap...

Nej, tänk att vi i dagens samhälle inte
är lika värda om vi bor på olika ställen.
Det som är självklart i skåne, får du kämpa
otroligt för i Sörmland....

Många tankar rör sig i huvudet ikväll.

Vill ge alla fina kämpande föräldrar
en bunt styrka!

Kramar om!

Här yrar man runt...

Jag vill klippa håret sa Emil underligt
nog i början av veckan.
Han som inte tycker om det, och helst vill
spara sina fina lockar han får när han har längre hår.
Vi bestämde igår och satte bilden på schemat.



Typiskt nog dog vår maskin.
Så det blev inget med det.
Blev lite besvikelse här då.

Fick bli bad iallafall, under stora protester.
- Jag duschade på gymnastiken i tisdags.

Eftersom Emil har atopisk eksem och väldigt torr hud.
Så ska han inte bada och duscha för mycket i veckan.
Men hallå, två ggr iallafall tycker jag!

Fick locka med att läsa bok efterråt, så gick det.
Ja iallafall så han satt i badkaret tio min.
Även om han skrattade hysteriskt åt båten med motor.
Så är det "tråkigt" att bada.



Det blev inget inlägg här för min del igår.
Kände mig märklig och yr.
Det samma gällde när jag vaknade.
Bara jag vände huvudet snurrade det till.
och värre blev det under dagen. För då
började man må illa dessutom.

Fick ge mig av hemmåt från kursen jag var på idag.
och kollegorna var lite skeptiska över att
jag skulle köra hem själv.
Men det gick fint.

Bara jag sitter helt stilla så går det bra.
Fick veta av sjukvårdsupplysningen, att jag
antagligen fått "Kristall sjukan".

I innerörat sitter det små kristaller på balansnerven.
Om de kommer lite i "o ordning" så blir man yr och illamående.
Finns inget man kan göra egentligen.
För utom att röra huvudet som vanligt.
Eller gå till en sjukgymnast som visar olika övningar.
Då kan det försvinna fortare än på några veckor.

Oj. Ska man gå här och känna sig berusad i flera veckor?
Vänder jag på huvudet för snabbt, känns det som sjögång..

Jaja, det blir att sitta i soffan resten av helgen.
Ta det lugnt och hoppas på det bästa.
För som tur är, har Emil åkt hem till pappsen i Köpenhamn.

Kramar om!

Denna trista morgon..

Då hade man önskat att det var
sommar och sol.

Vet inte ..dagar...

Vardag, kända rutiner och skola.
Som man har längtat.

Emil var till och med lycklig över sin
NO läxa de har till på fredag.

De började så smått med läxor i höstas.
och ja det har gått si sådär.
Fast gör man de inte hemma så blir de gjort i skolan.
Vi ska inte behöva ta en massa konflikter
hemma menar lärarna.

Super bra tänkt tycker jag.
Att läsa läxor kan vara en otrolig bedrift
om sonen är på ett omvänt humör.
Då är det bara att lägga ner projektet.

Just nu känner jag att Emil är inne i en period
där han inte vill något alls.

Det första han sa när han tagit av sig jackan.
- Vet inte vad jag ska göra.

Alternativen på schemat är tråkiga.
och så går han rundor utan att kunna fokusera.

Försöker finna på saker men ack nej..

Men det gick bra till slut att spela
xbox med mamsen.

I dessa perioder då han har svårare än vanligt att
göra saker. Då får jag helt enkelt bara tala om
att nu gör du så.
Och att lägga in gemensamma aktiviteter imellan
har underlättat har jag märkt.

När han har det så svårt får man som minst gjort hemma.
Man orkar inte helt enkelt.
För man har en svans farandes bakom ryggen konstant.
Och man får vara steget före med nån aktivitet.

Det blir tomt i huvudet sen kan jag lova.



Skulle ringa några samtal sen igår.
Jaha, nån var på sammanträde.
Nån på tjänste ärende.
En annan var inte närvarande.

Men oj jag fick fatt på barn allergi läkaren
efter flera min väntan.
Men då var det så klart inte henne jag skulle ha ringt
utan vårdcentralen..suck säger jag bara!!

Inte undra på att man är rent slut
innan dagen ens börjat!!

Emil läste glatt om H.C Andersen för mig
när han låg under boll täcket.
Även om han först skulle priotestera.
Han förstod inte varför man måste läsa texen hemma.
De hade ju redan gjort de i skolan!!

Kom på en liten sak.
Kommer ni ihåg bussen som Emil och hans
lärare gjorde i fredags?

När vi åkte därifrån sa jag:
- hoppas folk kan hålla fingrarna i styr
och inte ta sönder den under helgen.

I går när vi körde in vid skolan sa Emil.
- Hoppas de har sett sina fingrar.

- Vad menar du?

- Om de har sett på sina fingrar så att de
inte gjorde nått de inte fick utan att fråga!

Hmm..

Kramar om!

Emil kom ut...

Min gamla snowracer använder vi fortfarnade!

Inte var det många som ville prata
med mig idag inte.

Nej det var möten hit och tjänsteärende dit..
Så det blir att pröva igen i morgon!
Tänk..varken kurator samt läkare på habb
eller barn allergi läkaren och LSS handläggaren!

Blev lite fundersam.
Trodde iallafall att alla hade varit
lediga färdigt vid det här laget.

Tog en sväng i affärer och fyndade rea
till halva priset.
Lite mat blev det med innan jag körde hemmåt.

Det är ganska skönt ändå att ha lediga dagar
på vardagar. Man hinner göra så mycket mer då.

Träffade nya läraren på Emil´s skola.
Han verkade trevlig.
Alla är trevliga där faktiskt.
med en sån förståelse och tålamod.

Ja iallafall när man som förälder kommer dit..hihi!
Funderar mycket på hur bra vi haft det iallafall.
Många får ju kämpa så för att få rätt att
börja i en specialskola.

Har också förstått att det verkligen inte är
samma bra system i resten av landet vad gäller
sammarbeten mellan Habb´s olika funktioner.
Är så glad för vår kurator. Ja vi har två
som följt Emil sen vi fick diagnos.
och jag kan bara lyfta luren med en undran.
Så får vi ett möte eller disskuterar per telefon.

Sist jag hade lite bekymmer. Ringde Maggan.
Och vipps så hade hon ordnat ett möte med henne samt
psykologen i teamet för ungdomar.

Jag trodde ju i mitt enfalld att det var så
överallt! Men det har jag ju förstått att
det verkligen inte är.
Verkar vara sämst i Stockholm av alla ställen..
Där om något trode man ju att det här skulle fungera
på ett bra sätt!

Nåja...

När jag skulle hämta lilleman från fritids så hade han
låst in sig i sitt skåp.
Han skulle inte hem.

Den nya läraren Mattias såg lite förvirrad ut,
och undrade om han vanligtvis brukade göra så.
men nej det är inte vanligt.

Emil hade bara blivit besviken på att han inte
fick stanna kvar då det var första dagen för
hans klasskompis att vara kvar på fritids.
Han hade nog sett fram emot det!

Så nu är de tre killar som har fritids. :)

Men jag fick lockat honom med en pulkafärd.
Och då kröp han ur sin gömma.
Dock lite sned munnad..



Emil tycker inte om mörker.
Och inte att vara ute...speciellt när det
börjar mörkna.
Han har lite fobier, om mörker och bortförande
eller mer hemska saker...
Så han skyndade att åka några gånger innan
han såg skeptisk på de mörka träden.

- Mm..nä...nu måste vi hem.




God natt och sussa gott!

Kramar om! / Maria

Vänner...inte helt lätt faktiskt.

Nu vet jag vad som är fel.
Inte min camera utan minneskortet..suck!
hur får man ut sina foton nu då?
*kliar mig i håret*

Jag hade några ärenden jag tänkte
göra på förmiddagen. Men det blev aldrig så.
Får ta det i morgon.
Emil kändes för skör att åka till nått han hatar,
affärer. Han totalvägrade!

Har varit en dag med många tankar.
Mycket ledsamhet.

Många barn med NPF lider av dåligt
självförtroende och deppressioner.
Och när de är på väg ner är det ju viktigt att
vara nära och stöttande.

Men hur ska man gå tillväga?

Hur ska man hjälpa när ens barn
saknar någon att vara med.
Att han känner sig instängd som i ett fängelse
här hemma.

Varför har jag ingen att leka med?
När jag är ledig och har tid, varför
har jag ingen vän som vill vara med mig då?

Åh det skär i hjärtat.
Jag vet varken vad jag ska göra för att hjälpa
eller förbättre....

Emil har två vänner.
Hans kusin som flyttat utomlands.
Samt min bästa väns son.
Och de ses mer sällan då det är en enormt
aktiv familj som knappt är hemma.



Har tänkt så mycket på det här med
vänner. Det är inte lätt för våra barn.
För är de inte själva så sociala att
de går ut och tar kontakt. Ja då är det
ju väldigt svårt att få vänner.

Läste om en mamma vars son började på
korttids, och som fan en jätte fin vän där.

Emil har stödfamilj.
och det blir inte det samma.
Han saknar vänner...

Tror jag måste ta tag i det jag funderat
på innan jul.
Att få avlastning på Kaspers läger helger.
Tror det passar Emil som handen i handsken!
Och dessutom känner han ju ledarna sen
kollot i sommras!

Jag får nog sitta i telefon en hel
del i morgon..



Det blev inga affärer.
och jag försökte vända ut och in på mig
för att finna nått vi kunde göra som herrn
tyckte var "kul".
Och då blev det skridskoåkning på
Stortorget i Malmö.
Sen en liten burgare på Max.







Allt som allt gick dagen ganska så bra.
men jag tänkte hela tiden på det sonen sagt.
Man blir så ledsen...för vad kan man göra...

Kramar om och sov gott!

Att inte kunna sova, fast man vill..

Ända sedan Emil var liten har man haft
problem med hans sänggående.

Har alltid varit en massa utbrott vid
rutinbytet där.
Att sova har alltid varit "tråkigt"
enligt sonen.

Det började redan innan ett års ålder,
känns det som.
Han ville inte sova, och somnade enbart i vagnen.

En tid trodde jag det berodde på sängen.
Så vi bytte några gånger.
Men inte hjälpte det.

Lugn musik, massage, saga, hålla handen.
Inget tycktes hjälpa.

Och när han var mindre och inte kunde
eller hade förmåga att tala om vad som var fel.
Ja då var det skrik, gråt och hysteri var kväll.

Nu blir han så arg på sig själv när han
inte lyckas somna.
Ibland blir han så frustrerad att han slår sig själv.
Vilket lyckligtvis har blivit mindre nu.

I våras fick vi ett bolltäcke.
LYCKA!

Insomnings perioden gick från 3 tim till
30 min över en natt!

Men, det är inte så varje kväll.
Emil har otroligt svårt att varva ner.

När vi andra börjar bli lite små sömniga
och dåsiga vid 20. Ja då varvar han upp!

Det ver inte fören jag gick en utbildning
i höstas som jag fick en idé.
I gruppen fanns en mamma vars barn jag har
på korttids.
Hon föreslog melatonin.

Melatonin är ett naturligt ämne man har i kroppen
som reglerar hur trött man känner sig.
Ämnet som gör att man slappnar av.

En del har mindre av det.
Och har då otroliga svårigheter att somna.

En kurator skulle ordna en tid med vår läkare på habb.
men det har dröjt så förfärligt.
Undrar om hon glömde det...

Så det blir att ringa och trycka på i morgon!!

Här är det en gråtrist förmiddag.
Regnet smattrar på rutan.
Ska bara ut ett par ärenden, sen blir det
söndags mys resten av dagen!

Kramar om!!

Tji fick jag...

Åhej som dagen sprang iväg.

Bestämde oss för att äta frukost på IKEA idag.
Ja det småpratade vi om när Emil
kröp upp i min säng i morse.
och det var en sån där gosig stund,
som man nån gång då och då kunde få
när han var mindre.
När man delar kudde, ligger nära och
hör den andre andas.

Stilla småpratandes.

Fort upp och på med kläderna sa jag, då Emil´s
mage gjorde ifrån sig ljud av hunger.

Ibland lär man sig aldrig.
Fort är lika med att det tar extra lång tid,
då han blir så stirrig och flammsig och
springer rundor istället för att göra det man sa!

Nåväl, vi kom till IKEA innan de slutade
servera frukost. Vi hade till och med hunnit
med nästan hela rundan där inne innan folket
började strömma in.
Egentligen ska man hänga på låset.
Blir lugnast så för Emil.

Vi bestämde oss för att hyra film till kvällen
vilket blev senare på eftermiddagen.
För min moster kom på fika under dagen.

Emil bestämde film. Titanic.
Själv var jag lite skeptisk faktiskt.
För utom den tre timmar långa tiden, så
är ju kanske inte innehållet intressant tänkte jag.

Men oj som jag hade fel.
Det var ju en hel del fakta man fick veta
i filmens gång. Samt en massa förmaningar,
och utskällningar på besättningen.
Ja av Emil då.

För han var helt inne i filmen ända till slut.
Där kan man se hur fel man kan ha ibland!

Regnet stod som spön i backen vissa tider idag.
Snön börjar se lite grådaskig ut.
Och det blev ingen skridskoåkning.

Vi tände ljus och gjorde lasange istället.
Timmen är sen, men varken lilleman eller jag sover än.
Ja han ligger just nu iallafall, efter ett antal
kallande och uppstigningar från sängen.

- Mamma när ska jag få medicinen. Jag längtar
varje kväll, sa han för nån dag sen.

Stackars Emil. Kan inte vara lätt när man
vill men inte kan sova.

Får nog ta och ringa på måndag och skynda på.

Sov gott och kramar om!!

Ja lite av varje...

Mm ja lite irriterad på min kamera är jag allt.
Efter flera försök att överföra till datorn
fick jag över tio bilder av...tja 80 kanske.

Sen var den helt plötsligt inte tillgänglig mer..
Ja ja. Bara inse att man kanske borde förnya sig kanske!

Vi hade sån mysig nyårshelg.
Emil var hur lugn som helst. Inga direkta utbrott.
Bara lite normal autism bubbla från och till.
Pulkaåkning. Wii och xbox spelande.
Massa sport tittande med papp morfar.
Lite rea..ja killarna är så illa tvugna när de
lever med kvinnor. ;)

Men de kikade in på andra ställen än vi.
Så det gick som smort
det där med affärsbiten med.
Teknik och spel.

Myser hos mormor


Pizza i farten

Önskade att vi bodde närmare.
Vet att min mamma även önskar det.
Just nu i dagarna har jag önskat det
mer än jag tidigare gjort.
Även om det har legat där några år nu...
Vi får se vad som händer i framtiden.

Jag mådde inte så bra i början av veckan.
Kände mig på hoppad och anklagad.
Vill inte närmare gå in på det.
Men har fått prata av mig med flera i samma situation.
och känner nu mig mycket starkare.

Tack för alla kramar höger till vänster!
Det värmer så otroligt!

När jag hämtade hem Emil från fritids
så var han och en lärare i full gång med att
göra en gigantisk buss av snö ute på gården.

Sen hade de tagit vattenfärg upp blandat i vatten
och "målat" bussen och detaljer i olika färger!

Vilken kreativitet.
Det har jag inte själv tänkt på att man kunde!
Synd jag inte hade cameran med..
tja det kanske inte var lönt...
får ju inte ut bilderna..

I dag var jag så hemskt sugen på bakpotatis.
och då Emil ville ha kräftröra i affären
så var det ju given att fixa till lite potatisar då.
Mumsigt var det!



Endast 10 min i micron. Så snabbt!!
Så vi hade fast food ikväll. :D

Sen blev det lite chips, och Let´s dance.
Även om jag fick sitta själv mesta av tiden.
Nya spelet till xbox var mer intressant.
Han skulle dock kolla in Bagge´s rörelser..hihi!

I morgon vankas fika på IKEA.
Och skridskoåkning, ja om vi inte tar det på söndag.
Vädret avgör lite.
Så jag har inget sagt till lilla mannen.
Annars blir det ett himla liv!

Sov gott alla fina!