Skola för NPF barn!!

Petra undrade vad för slags skola Emil går på.
Och jag försökte finna en ett bra inlägg.
Men såg att, nej jag har nog inte skrivit
så mycket om det, mer än att jag är så nöjd!

Då får jag ju skriva ett.

När Emil gick sista året på dagis, så
funderade jag på att låta honom gå kvar ett år.
Han var sen med det mesta.
En som tycktes vilja vara mer ensam än med andra barn.
Ja han var ganska så speciell, iallafall hemma.
Men på dagis sa de alltid att de var inga
problem med honom.

Vem kände sig som en dålig förälder då?

Han började vanlig grundskola samma år som
en dagis vän och kom i samma klass.
Hon var ett enormt stöd.
Lite som en mamma i skolan.

För det dröjde inte länge fören han började
åla sig när vi skulle iväg.
Ont i magen, ont i huvudet.
Barnen sa saker som han inte förstod,
slängde hans saker, kastade iväg mellanmålsfrukten..
Fick inte vara med på rasterna.

Han var för övrigt för trött och satt
mest ensam på en sten.
Om inte de äldre killarna knuffade
runt honom på skolgården..



Vi pratade med klassläraren, det så kallade
"mobbing" teamet.
Det blev lovat att se mer efter på rasterna.

Vi började utredning där hans lärare tyckte
sonen mer och mer fall bort. Inte var med.
Han började mer och mer med tics, harklingar,
trummande och ställa sig upp och gå planlöst
mitt i en lektion.

Till slut fick han då hjälp.
Och hans sista år spenderade han mest inne hos
specialpedagogen.
Ihoparullad i ett litet skåp eller satt under
bordet och gjorde uppgifter.

Vi hade det obligatoriska mötet med BUP
rektor och lärare då han fick sin diagnos.

Rektorn på skolan var en fin och trevlig äldre dam.
Och det märktes att hon brydde sig om barnen på skolan.
Ville alla väl.

Hon tog snabbt komandot över att Emil behövde
en mindre klass för högfungerande
autister. Men i hela staden fanns ingen plats ledig.

Det var som ett vakum.



Trots allt så gick Emil till skolan.
Han vägrade inte, utan längtade till
speciallärarens rum. Iallafall då han fick vara där själv.

Hon hade nämligen hand om de bråkstakar
som inte varit vidare snälla mot sonen de tre år han
gått på skolan.

Ganska så sent på våren fick jag ett samtal av rektorn.
Hon var kvittrande glad, och meddelade att de
skulle startas en helt ny skola för högfungerande autister.
Redan samma år.

Jag var inte sen att tacka ja.
För inget kunde vara värre än att få stanna
på den skolan tänkte jag!



På sommarlovet fick vi en bild på de som skulle jobba.
Vi fick även komma och hälsa på och se hur lokalerna
såg ut.
Även om det var i byggdammet, då de renoverade
en del av ett gamalt sjukhusområde.

Skolan som har två våningar har satt en
gräns för ca 9 elever.
Och de i sin tur är indelade i mindre grupper
beroende på var de ligger och i vilken klass de går.
Skolan är en mellan och högstadie.

Skolans personal har alla gått grundutbildningen
som Autism och asberger förbundet annordnar i Sunne.
De har Bo Helskov som handledare.
Sammarbete med habb, och nära kontakt med föräldrarna.
De har äver fritidsverksmhet helt upp till
nionde klass om man så önskar.

Jag har fått en känsla av att eleverna ganska så
mycket får bestämma över vad de vill göra utifrån
de specialintressen som finns både på skoltid
och på fritids.

Men skolan följer läroplanen för övrigt.

För att skrivas in på skolan ska man tillhöra
personkrets 1. Med en diagnos innom autism spektrat
som första diagnos.

Jag som har erfarenhet av båda miljöerna, så rekomenderar jag
varmt att lyssna på ditt barns behov.
Min son behövde lugn, struktur och vänner som
han kunde känna igen sig i.

De vänner han fick på den andra skolan,
var barn som hade sina egna problem, och såg sonens svagheter.
Och utifrån det använda det för sitt eget syfte.

Jag har hört en rektor som resonerade att
barnet behöver sina vänner och klasskompisar.
Men vet man inte vad man ska ha en vän till...
vad gör det för nytta då?

Är inte barnets hälsa viktigare?

För mig var det viktigt att Emil kom till
en klass där han fick tiden at jobba så han
klarade målen för sin ålder.

Det hade han inte gjort på andra skolan.
och de andra retde honom för det.

När man får nederlag efter nederlag så
tror man ju til sist att man inte är värd något alls.

Emil har fortfarande dåligt självförtroende.
Men han har klarat betyg G i nians Idrott redan,
han klarar både NO och SO samt matte galant!
Vilket gör mig stolt och bara ger mig ännu en
bekräftelse på att valet var rätt.

Emil´s magonda och huvudverk försvann samma dag som
han satte foten i den nya skolan.
Idag vill han inte missa en minut.
Specielt inte slöjden på fredagar,
för där är han bättre än läraren själv!

Ja tycker Emil iallafall!