Att trivas, ont gjorde det...

Ikväll hade Emil och jag samtal vid sängen.
Det är inte ofta han öppnar sig och talar
om saker han tänker.

Men när jag kliade honom på ryggen, ståendes
på en stol för att nå. Så blev det så naturligt.

Han har ju egentligen inte pratat och sagt något om
hur just han känner vid tanken på Kasper helger tex.
Så vi pratade lite om det.

Jag förklarade att det var istället för att
åka till stödfamiljen.
-Vad menar du?

Ja, om du får lov att åka på lägerhelgerna,
så ska du inte hem till N & A mer.
- Ja men man kan kanske hälsa på nån gång!

Jo visst, det kunde jag hålla med om.
Han är trots allt ganska glad för hundarna.

Men det han sen berättade gjorde så ont,
inte hade jag vetat..

Han undrade varför han hade så svårt att somna
där, det kunde ta nästan hela natten.
Fem sex timmar...

Sen har jag inte så mycket att göra där.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Titta på tv, och om det inte är nått
så leker jag med hundarna...
Går bara runt i lägenheten hela dagen.
Vi gör inget annat.















Emil har varit hos stödfamiljen sen i sommras.
Han har bara vid ett tillfälle nämt att han inte
vet vad han ska göra när han kommer upp på morgonen.
Då bad jag A, om att göra det mer tydligt för honom.

Jag som trott att han trivdes där.
Det kändes inte alls bra att höra.

Försökte förklara att man måste trivas.
Tycka om det stället man kommer till.
Om man inte gör det efter ett tag, då får man se om
det finns något annat.
Så nu får vi hoppas att Ingela säger ja till lägerhelgerna!

- Men om hon inte gör det då?
Vad ska jag göra då?

Då kommer mamma se till att det blir ordnat med
dagar som du och andra med tex asberger får vara
på nått korttids.

- Ja man ska trivas, sa han eftertänksam.
Jag trivs bara på två ställen.
Hemma och i skolan.
Andra har kanske 15 ställen de trivs på, men
jag har bara två....