Nu vet jag vad som är fel.
Inte min camera utan minneskortet..suck!
hur får man ut sina foton nu då?
*kliar mig i håret*
Jag hade några ärenden jag tänkte
göra på förmiddagen. Men det blev aldrig så.
Får ta det i morgon.
Emil kändes för skör att åka till nått han hatar,
affärer. Han totalvägrade!
Har varit en dag med många tankar.
Mycket ledsamhet.
Många barn med NPF lider av dåligt
självförtroende och deppressioner.
Och när de är på väg ner är det ju viktigt att
vara nära och stöttande.
Men hur ska man gå tillväga?
Hur ska man hjälpa när ens barn
saknar någon att vara med.
Att han känner sig instängd som i ett fängelse
här hemma.
Varför har jag ingen att leka med?
När jag är ledig och har tid, varför
har jag ingen vän som vill vara med mig då?
Åh det skär i hjärtat.
Jag vet varken vad jag ska göra för att hjälpa
eller förbättre....
Emil har två vänner.
Hans kusin som flyttat utomlands.
Samt min bästa väns son.
Och de ses mer sällan då det är en enormt
aktiv familj som knappt är hemma.
Har tänkt så mycket på det här med
vänner. Det är inte lätt för våra barn.
För är de inte själva så sociala att
de går ut och tar kontakt. Ja då är det
ju väldigt svårt att få vänner.
Läste om en mamma vars son började på
korttids, och som fan en jätte fin vän där.
Emil har stödfamilj.
och det blir inte det samma.
Han saknar vänner...
Tror jag måste ta tag i det jag funderat
på innan jul.
Att få avlastning på Kaspers läger helger.
Tror det passar Emil som handen i handsken!
Och dessutom känner han ju ledarna sen
kollot i sommras!
Jag får nog sitta i telefon en hel
del i morgon..
Det blev inga affärer.
och jag försökte vända ut och in på mig
för att finna nått vi kunde göra som herrn
tyckte var "kul".
Och då blev det skridskoåkning på
Stortorget i Malmö.
Sen en liten burgare på Max.
Allt som allt gick dagen ganska så bra.
men jag tänkte hela tiden på det sonen sagt.
Man blir så ledsen...för vad kan man göra...
Kramar om och sov gott!
Jaa du vännen, vad säger man... det skär ju verligen i hjärtat när de där tankarna kommer hos ens barn. Jag kn ju bara säga att vi har tur i det fallet eftersom det inte bor någon i närheten med barn i Juniors ålder. Då är det ju inget konstigt att de vänner han har finns i skolan och inte hemma. Men visst, han brukar fråga om sina kusiner, som inte heller vill leka med honom. Men fortfarande är det ju enkelt att säga att de inte är hemma för jag vet inte heller vad jag ska säga eller hur man talar om detta. Tänkte ta upp det med HAB på fredag för att vara lite förberedd när de frågorna blir mer intensiva. Än så länge är han ju inte så stor att han funderar jättemycket på detta. Men det kommer ju, alla pratar ju om vänner. På skolan, på barnprogrammen, i filmer och vi själva.
SvaraRaderaHoppas att du kan komma på något sätt att ta detta med din som som är ok. Man ska ju tala sanning tycker jag, men det ska ju vara på ett varsamt sätt!
Kramar om dig massor och önskar Emil en god vän och dig styrkan till att lösa detta. Det är en tuff uppgift.
Godnatt & sov sött//Lena
Ja det där är inte lätt :( Sandra saknar inte vänner på det sättet, även om hon blir glad när hon träffar nån. Det måste vara jättesvårt när barnet är så medvetet och saknar, liksom.
SvaraRaderaMen det låter ju som en toppenbra lösning med det där lägret. Är det varje helg eller bara på sommaren, eller hur funkar det? Vore ju kanon om det var på helgerna, så det inte går så lång tid mellan gångerna...
Det går inte att byta till korttids för er annars? Sandra träffar ju vänner när hon är där, särskilt en tjej som funkar bra ihop med henne. Så då gör det inte så mycket att hon inte träffar vänner på fritiden.
Hoppas ni hittar en lösning som passar.
Kramar om!
Nina
Usch ja söta Maria. Känner så väl igen allt du skriver. Här rinner tårarna bara av att läsa det du skriver. Visst skär det i hjätat på en när dom har sina tankar. Min Emil funderar inte så ofta på det där med vänner (ännu). Han trivs bra själv. Men Kasper-helger låter ju som e kanon ídé! Pratade också med dom ett tag innan jag fick redan på att kortis i vår kommun ju hade ett bra alternativ för oss. Du har ju mer erfarenhet av Kasperläger än jag som bara har pratat med dom ett par gånger. Men jag tyckte att det kändes som en otroligt bra verksamhet.
SvaraRaderaLycka till med alla samtal och tankar idag.
Varm kram
Man känner stor maktlöshet när de är så ensamma, om det ändå hade haft EN vän!
SvaraRaderaMin kille får ibland vara med sin lillebror och hans kompisar, samtidigt som han är grymt avundsjuk på allt han har tillgång till helt gratis.
Jag funderar på kontaktperson, dels att man själv får avlastning och de kommer ut i det sociala livet.
Vänner är vårt stora dilemma för Felicia, hon vill så gärna men det är sociala är så svårt för henne så för en "normal" vän är det inte lätt att umgås med Felicia. Det är så mycket som måste ske utifrån hennes förutsättningar. Det blir ju väldigt isolerat och ensamt och på gott och ont när man ändå är såpass högfungerande att man har insikten om sin egen situation så är det ju än tuffare. Tycker det låter som om lägret kanske skulle vara ett bra alternativ som din son verkar vara redo för?! Kram
SvaraRadera