Jag läste ett inläggg på facebook som en mamma skrivit.
Det handlade om utbrott om natten, och en frågan om
andra kände igen sig.
Jag nickade instämmande.
Oja, det där känner jag mer än väl igen.
De högljudda skriken som skar igenom nattens tysthet.
Den lilla kroppen som var helt stel och alldeles svettig.
Röd i ansiktet, ögonen uppspärrade och lilla munnen vidöppen
i ett hjärtskärande skrik.
Vad berodde det på?
Jag har ju prövat allt.
Hålla om, smeka över håret...blev bara värre då.
Var det tonen på rösten när jag kom in?
Eller inte ljust nog i rummet?
Var det kanske tystnaden i sig eller ensamheten?
När barnet är runt 4 år och inte kan komunicera verbalt
ordentligt, då får man pröva och pröva och pröva...
Om och om igen..varje natt...år efter år...
Är du sen ensamstående och får ta detta helt själv.
Kan ju säga att man var en zombie om dagarna.
Inte konstigt att man inte orkade med sig själv, eller hemmet.
Man andades, så man levde, men mycket mer var det inte.
Hjälp?
Nje, för det första så skämdes man otroligt.
Man la ju skulden på sig själv. Att man inte var en bra mamma,
att man inte gjorde saker på rätt sätt.
Man blev för stolt kanske, eller svag och vågade inte..
Jag kommer så väl ihåg en incident hemma hos min mamma.
Den vände min inställning, men fortfarande så bad jag inte om hjälp..
För ska jag vara helt ärlig. Jag visste inte vart jag skulle vända mig!
Mamma satte ner foten och var så frustrerad över ett utbrott som tagit timmar.
Det finns hjälp sa hon, ni kan inte ha det så här!
Tack mamma, jag har aldrig sagt att det samtalet hjälpte mig mycket!
Tror du vet vad jag menar!
Från ena dagen till den andra var min inställning djupt innom mig att
nu är det nog. Nu orkar jag inte mer, och nu är det jag som tar komandot!
Omedvetet tror jag att jag gjorde vardagen mer tydlig för Emil.
För döm min förvåning när han blev lugnare från en dagen till den andra!
Nu pratar vi nog när han var i 5 års åldern kanske...eller möjligen 4 år.
Ja iallafall dagtid.
De nattliga bestyren fortsatte några år.
Men när han väl blev mer verbal så började också utbrotten på natten avta.
Utan då ropade han istället.
Han sov alltid bäst när han sov i min säng.
Av nån andledning så hatade han sin säng, sitt rum.
Nattliga rutinerna har alltid varit kämpiga. Många utbrott...
Springa rundor.
Men jag var envis. Somna i sin säng och komma till mig på natten var helt ok.
Men just insomnandet kunde ju ta halva natten...
När han vaknade så ropade han, jag kom in och han följde med till min säng.
Han är rädd för mörker och vågade inte gå den korta biten in till mig!
Så hade vi det i 10 år.
Under tio år, sov jag inte en hel natt..
Idag önskar jag att jag varit stark nog att fråga..
Vart vänder jag mig? Vem ska jag fråga så jag får hjälp!
Vi tog oss igenom alla åren och kom ut på andra sidan mycket klokare.
Det är inte en svaghet att be om hjälp!
Ju tidigare man inser att man behöver hjälp desto bättre.
Och inte är det ett tecken på att man är svag som människa,
nej man gör det ju av kärleken till sitt barn.
Det är ju för barnets bästa!
Jaa du fina Maria...tänk att man alltid utgår ifrån att man gör ett dåligt jobb som förälder. Att man är en usel mamma, att man gör fel eller att man gör fel. Så sorgligt egentligen istället för att fråga, prata, be om hjälp. Men det är väl så inpräntat i oss att v ska älska våra barn obegränsat från första sekunden, att våra modersinstinkter ska göra allt rätt. Att vi ska sitta med ett färdigt facit i hand bara för att vi är kvinnor. Om det sen inte blir riktigt så tror vi att det är oss det är fel på, rädda att avslöja oss inför alla andra som är så perfekta, med barn som är så perfekta och berättar om allt som är så fantasktiskt hela tiden. Det är inte så konstigt att vi inte ber om hjälp förrän vi går på knäna.
SvaraRaderaSå bra du beskriver denna rädsla att inte vara tillräcklig som mor i tanken,
Kramar om dig vännen och önskar att vi alla kunde prata om hur jobbigt det faktiskt kan vara att vara förälder också. Inte bara le och låtsas att allt är perfekt.
Lena
Känner igen mig så väl. Första tre åren med Viggo var sömnlösa. Skrik och gråt på nätterna. De tre följande otroligt jobbiga. Sen vände det. Han har sin cd-spelare med sagor som han sätter på då han vaknar. Men precis som du beskriver så skrek han bara rätt ut om han vaknade. Aldrig att han kom på att han kunde gå in till mig? Och han sov länge på madrass på golvet brevid mig. Men sen han fick medicin vände det faktiskt. Kanske var han konstant så överstimulerad tidigare?
SvaraRaderaSkickar massor av kramar till dig. Mia
Men era underbaringar! Så jobbigt detta låter. Det är ju supertufft att inte få sammanhängande sömn! Det kan knäcka den starkaste. Men ni, ni är starkare än de starkaste.
SvaraRaderaUndrar så om det är tankar och drömmar som bearbetar allt som våra älsklingar går igenom. Ni vet ju när vi vuxna har en otroligt stressig period i livet, då sover man ju superkasst. Hjärnan kan liksom inte stressa av!
Styrkekram till alla som är i det nu och ytterligare en kram till er som "kommit ut på andra sidan"