Vänner med diagnos..

Hemma hos P såg vi inte skymten av
killarna på ett par timmar.
De var i full färd med nått projekt ute i tädgården
som innefattade brädor och en skruvdragere.
Lika bra, för P´s pappa, min bästa vän och jag hade
en del att prata om över en kaffe!

P har också funktionshinder som gör att
han ligger efter i utv. samt att han har
tal svårigheter.
Så han och Emil går väldigt bra ihop.
Ja de har känt varan sen de var väldigt små dessutom.

Emil hade glatt sig till att de skulle få spela
biljard inne i stan idag.
Men när vi kom dit så blev han mer sugen på flipperspelen som
hade ett helt eget rum i spelhallen.
Och då blev han okoncentrerad och butter när han dessutom
inte vann biljarden.
Flipperspelen var ju bara för dom över 18..attans då...





Och jag funderade på hur denna kvällen skulle sluta!

Ja det var ju som vanligt. Små tjaffs.
Uppspelthet, sura miner osv osv.
Låtsasbrottas som snabbt blir allvar för Emil,
och jag får gå i mellan konstant.

De fick sitta i varsin soffa tillslut med mig emellan
när vi skulle se körslaget på tv.

Trots tjaffs, missförstånd, småbråk och ständigt
pikande, så trivs de ändå med varann...
Ja jisses...

Men det blir väl så, när de båda har sina begränsningar.

P´s pappa berättade att hans flickvän har svårt att
ta in att hans son inte är tolv till sättet.
Utan betydligt mindre då han är sen.
Och därigenom kommer en hel del konflickter mellan dom.

Det är ju ganska så vanligt tänker jag.
Vi blir ju uttittade ganska så ofta...man har väl vant sig.
Fast visst är det så, de har osynliga handikapp och det är väldigt
svårt att få grepp om. Om man inte har intresset och tar reda på fakta!

Kramar om!