Då var sommarens ledighet för Emil slut och en ny termin
har startat. Högstadiet! 7:an.
Ja vi märker ju inte nån större skillnad faktiskt.
Han har ju samma lärare och lokaler som innan.
Nått nytt ansikte, och ett par nya ungdomar bara.
Han har hemkunskap på schemat nu, som han längtat.
Jag börjar nog mer och mer fundera på hur det ska gå efter
högstadiet. Vart ska min son ta vägen då?
Kommer han att klara gymnasiet?
Mycket kan hända på tre år.
Det ser vi bara nu dessa tre år han gått på specialskolan.
Han kom dit och gömde sig i en stor kartong.
Satt under bordet på lektionen, gungade fram och tillbaka.
Vifftade med händerna och hade en massa andra tics för sig.
Allt de där är som borta.
Han tycker fortfarande om små utrymmen, men gömmer sig inte mer.
Idag kan han ha en koncentration på 40 min och sitta någorlunda
still på stolen hela lektionen.
Vifta med händerna och tics ses mest när han är upprymd eller väldigt nervös.
Jag läste ett glatt inlägg på en låst facebook sida för oss föräldrar,
att en mamma utropade sin glädje över att hennes son blivit bjuden på kalas!!
Usch. Kommer så väl ihåg de åren i vanliga skolan.
Han blev aldrig bjuden på någons kalas.
Och en dag sa han.
- Mamma, jag undrar när jag ska få ett kort!
Idag delade de ut kort till alla i skolan, och jag stod och väntade och väntade...
Men jag fick aldrig något!
Så himla ont det gjorde i hela kroppen. Och så många tårar som fallit
utan sonens vetskap. Över hur han blivit behandlad av sina skol och klasskompisar.
Glåp orden. Knuffanden, fått saker gömda.
Fått stå och ta emot skratt av hela klassen då en så kallad klasskamrat
öppnad toalett dörren och hånskrattat när han stått utan en tråd på kroppen.
Kläder som "råkat" bli blöta under gymnasiken....
Jag visste aldrig om detta då Emil aldrig berättar något om man inte frågar
honom speciefikt om en sak.
Utan detta har kommit i efterhand.
Idag förstår jag varför jag hade ett rent helvete att få honom i skolan.
Varför han redan kvällen innan klagade på magont och huvudvärk.
Lärarna? Ja de sa att de inte märkt något....
Tills han fick en ny lärare i fyran.
Tack att du fanns. Du såg mer på din korta tid än flera sett under flera år.
Och, talade om det för mig!!
Men då hade redan vi fått diagnos och väntade på en ny skola.
Idag är jag så tacksam för att vi bor där vi bor.
Efter att man börjat engagera sig i olika forum och trådar på nätet har jag ju förstått, att vi varit lyckligt lottade.
Att vi hade en rektor som var förstående och jobbade hårt för att min son skulle få en skolgång han hade rätt till. En skolgång med resurser och hjälpmedel.
Det som jag tagit för självklart, är en kamp för många..har jag förstått.
Ge inte upp era barn.
Kämpa för att få de, som de har rätt till.
Ett tryggt liv utan fruktan!
Kramar om!!
Jaa du Maria, tänk att det är så himmelens orättvist för våra barn. Rena lotteriet.
SvaraRaderaJag kan känna igen det där, att inte veta vad som händer, om det är nåt bra eller dåligt för Junior berättar intet heller något om sina dagar i skolan. Men många gånger har mammahjärtat fått sig en rejäl törn då något kryper fram.
Framtiden är lite skrämmande, var finns det en plats för våra barn när de vuxit upp? Smhället blir ju inte riktigt mer tillåtande och förstående, utan snarare tvärtom känns det. Det är onekligen ett stort orosmoln som då och då dyker upp i skallen.
Men vi får försöka leva i nuet så gott det går, gjädjas åt de bra stunderna och ta vara på det.
Ha det gott, och du har varit saknad här vännen//Kramar om dig! Lena
Kikar in här och kramar om lite! Du berättar så bra, man blir fängslad av det du skriver. Så härligt att det ordnat upp sig så bra med skola för din son. Det är ju som sagt en kamp för många...
SvaraRaderaHa en trevlig helg!
//Bellan
Kan bara krama om och hoppas det får fortsätta att bli bara bättre och bättre.
SvaraRaderaStor, varm kram // Annelie
Jag har också upplevt att läraren inte berättar hela sanningen om det händer något speciellt,jag anser att det är livsviktigt med en öppen dialog.Min äldsta son blev mobbad 3 år och vi försökde reda ut det själva men det sluta med att vi måste byta skola.Min yngsta son har svårt att bli förstådd i skolan pga hans talsvårigheter och barn kan vara väldigt elaka i sina kommentarer.Jag önskar så att lärarna på våra barns skolor skulle stöda dem med sina svårigheter..men tyvärr är det inte så med vår grundskola.Visst finns det special klass men de som jobbar där vet mindre än vi om diagnoser och de lyssnar inte på mina tips.Det känns så hopplöst ibland att vara i detta men aldrig att jag ger upp deras rätt till rätt stöd.Du har tur som har en bra skola för din son.Ha det bra!Kramar från Åland.
SvaraRaderaFy sjutton, tårarna började stiga då jag läste om det där med kompisar och kalas. Hur de andra barnen är i skolan mot han. Min största fruktan. Än så länge blir sonen bjuden på kalas, ofta då alla blir bjudna, du vet sånna storkalas som han verkligen inte klarar av. Han vill att jag följer med, jag gör det men hur länge till är det accepterat bland de andra barnen? Vår fina, kloka son är 7,5 år har asperger och adhd. Redan nu märker vi att kompisarna börjar droppa av, dom är eleka mot honom och uttnyttjar honom genom att lura av honom saker och lurar honom till att säga eller göra dumma saker. Det smärtar att stå bredvid och se på. Vi gör vad vi kan och ännu är han ganska liten men hur ser det det ut om 1 år, om 5 år eller 10 år. Jag är riktigt orolig och rädd. Inte kul. Jag måste läsa mer i din blogg. Tack för att du skriver så bra!
SvaraRadera