- Japp, JAG erkänner...

Jag läste om att Neurobloggarna har tema Uppfostran den här veckan. Och det är väl kanske det jag
inspirerats av dessa dagar.

Egentligen  finns det en hel del mer att säga angående gårdagens inlägg.
Men då hade den blivit alldeles för lång.
Fast ingen stoppar mig att skriva vidare idag, tänker jag.

När föräldern uttalade sig
- Jag skulle aldrig tillåta mitt barn bestämma så mycket!
Så var min första tanke,
- Ha, en SÅN förälder... en som inte har förstått!

Jag började spåna i hur mycket kunskap den föräldern satt inne med. Men blev samtidigt arg på mig själv som dömde henne.

I deras familj kanske det fungerar att sätta in barnet i ett fack.
Men oftast är det inte så. Allt beror ju såklart på barnet.

Min utgångspunkt som mamma och som professionell är iallafall att ha focus på barnet.
Utan att själv gå vilse. Men det har inte varit lätt, inte när min son var liten och vardagarna kantades av utbrott och låsningar dagarna i ända....
När man inte visste, utan anklagade sig själv. DÅ gömde jag undan Maria, och virade in henne i mjukt tyg.
Lade undan henne så att hon inte skulle gå sönder.

För att jag som ensamstående inte skulle sätta mig på mig själv och gå i kras så var jag helt enkelt tvungen att fälla upp en bubbla omkring mig. En bubbla som innebar isolering, focus på sonen och anpassning.

Just den här anpassningen är det som "normala föräldrar" kallar för att curla.
Ingen kan förstå vad ett utbrott med låsning innebär om man inte varit med om det själv.

Jag är den första som sträcker upp handen.

- Japp, JAG erkänner...jag Curlar mitt barn. Jag gör och har alltid gjort!!

Hade jag inte gjort det, tror jag att dagarna hade sett annorlunda ut nu.
För mina kvällar var en mardröm när sonen var liten.
Det var skrik från det att jag hämtade honom från dagis tills han somnade utmattad på kvällen.

Och då måste jag ju skyndsamt berätta att det här skriket var inget man kunde få stopp på.
För det eskalerade om man sa till på skarpen, eller höll om.
Man försökte ignorera och då gick det något bättre.
Tills man kanske ställde sig på "fel" ställe och då gick sonen in i en låsning igen. Stående eller liggandes stel som en pinne, stirrandes rakt fram med vidöppna ögon och skrek, skrek....tills han många gånger bara somnade av utmattning.

Vad hade ni "vanliga föräldrar" gjort i den situationen kan man ju fråga sig?

När grannarna försynt undrar om man slår sitt barn?

Tack åh lov så blev vi aldrig anmälda till socialen. Men tyvärr är det många familjer som blir det.

Jag såg ganska många program på tv;n om "Supernannyn". Och hennes uppfostringstekniker när E var liten.
Vissa fungerade, men många andra gjorde det inte. Jag prövade såklart!
Som "Time out", att vara konsekvent, att bli satt på en stol när man inte förstår varför!  Ens om man försöker förklara.... fungerade inte alls.

Men jag upptäckte att tydlighet var viktig.
När vi handlade i mataffären, var det mycket skrik, köra kudvagnen som recerbil inte lyssna, springa hoppa och studsa. Hämta massa varor vi inte skulle ha och lägga i vagnen.
Tror den svenska "Supernannyn" pratade om delaktighet i ett program, då gav jag sonen uppgifter att göra. Vilket var lyckat. Sen talade jag om innan vi gick in i affären vad vi skulle göra.

Jag blev så förvånad att det blev en helomvändning. Från hel kaos till en bra tur i mataffären.

När E blev äldre var regler väldigt viktiga. Och är fortfarande.
Man skall följa regler helt enkelt.

En kväll och klockan var sen, (innan tiden med natt medicin) en tids strul, tjaffs, skrik, studsande och ticsande, så var mamman så himla trött.

- Vet du, det är inte ok att göra så här E. Våra regler här hemma är att man skall vara tyst efter kl 21.00.

Han blev knäpp tyst.

- Har vi regler?  VARFÖR har du aldrig sagt det????

Nej varför har man inte sagt det?
Våra outtalade regler är ju en svårighet för våra barn.
Varför har man inte tänkt på att göra just det tydligt?

Kramar om!