Älskade blogg....

Det var länge sen...

Då och då kikar jag in här. Ibland har det gått väldigt länge. Jag har inte skapat mig en ny blogg som jag för länge sedan skrev. Och ikväll loggade jag till och med in här, och upptäckte hur mycket som gjorts om sedan jag dagligen använde mig av mitt innersta rum.

Mycket har hänt, och ibland känns det lite ledsamt att jag inte skrivit om allt vi upplevt, jag och E. Mycket har hänt.

Ångest, utbrott, psykologbesök,habiliteringen, ritalin, kasperkollo, kasper´s helgläger, rädsla, tonår och nu tankar om gymnasiet!

Hur skulle det gå för min älskade E i framtiden. Vad skulle det finnas för alternativ?

Redan då han började 7:an fanns tankarna där. Men det är först nu som de börjar ta form. Och ganska så rejält, då det är tid att söka till gymnasiet i februari -14.

E går i en anpassad skola för barn med högfungerande autism. Han verkligen älskar sin skola. Han har knappt haft någon frånvaro sen han började i femman.

Att koncentrera sig har alltid varit ett problem för min lilla kille. Men eftersom inte skolan antydde att det var ett problem så fanns inte tanken på att medicinera heller, då vi kunde kontrollera det bättre på fritiden. Tills våren i 8:an. Då de började bli jobbigt för E´s klasskamrater, pga oroligheterna E hade.

Vi bokade till för medicin konsultering med läkaren på habiliteringen. och skulle få prova Ritalin. Den medicinen hade jag hört var bra för man kunde göra uppehåll, om man nu inte kände (som vi) att det behövdes på helger och lov.

Kanske, sa hans mentor på skolan, så kanske kunde E förbättra sina betyg då. Speciellt grundämnena svenska, matte och engelska haltar efter och inte får godkänt i.

Efter en sommar som har varit den härligaste på många år skulle vi sätta in daglig dos.

Men först åkte jag och E på en veckas semester till Turkiet som en present till mig själv då jag fyllde 40.

E spelade golf i handikappsföreningen och hade golfläger flera gånger med andra funktionshindrade ungdomar.

När vi startade terminen satte vi in Ritalin. Och första dagen kom en mycket glad kille hem.

- Mamma, all "pirr" i kroppen är borta, sa han

Och lärarna kan bara instämma. Vilken förändring sa hans Engelska lärare förra veckan. Det är som natt och dag.

Matten klarar han nu, men haltar i svenska och engelska gramatiken. Det är de saker man lärde sig i trean och fyran som inte sitter. Trean och fyran som var E´s värsta år i skolan.

Han vill komma in på teknisk linje, och måste få ihop betyg i dessa. Det blir till att ge gärnet. Tack åh lov att han har läxhjälp i skolan. För hemma funkar det inte...

Kram så länge, jag hoppas att skrivlusten i bloggen kommer tillbaka.

Ett år....ett helt år sedan. Det har gått upp och ner. Behovet av att skriva har inte varit prioriterat. Så nu stänger jag den här sidan. Men kommer öppna en ny, med förhoppning om samma namn.. Innersta rummet - en blogg om NPF och hur det är att vara mamma till ett barn med diagnos! Tack till de som följt mig här.

Lite småskratt i vardagen!

Huvudpersonen är sonen på 13 år!!


Undrade vart sonen tagit vägen.
Att sova är ju inte något wow, speciellt inte utan medicin.

Men jag satt i samtal när kvällens Jönssonliga var slut.
Hörde märkliga ljud från den stängda dörren i sonens rum.

Han hade klätt av sig alla kläder, klättrat upp i sängen (loftsäng) och krypit ner under bolltäcket och skällde ut Lasse (mjukishunden).

När jag frågar vad han gör tittar han ner på min och ger mig hunden.

- Mamma, du får ta honom (stor suck) jag kan inte ha honom här när han inte kan uppföra sig och ligga skönt vi får se i morgon om det går. ge mig Bruno istället! (gamla mjukishunden)

Mamman skrattar för sig själv på kvällskvisten.



******************************* *********


Sonen öppnade ett smyckeskrin och fann ett par örhängen.

- De där har jag fått av din pappa en gång, sa jag.

Han tittar på dom och säger:
- Ja de var nog väldigt fina och moderna den gången för lääänge sen....

Ett ögonblick från vardagen!

Högljutt pladdrande från badrummet.
Fraser från Hipp Hipp och reklam.
Mellan varven ropar han högljutt mamma!!
och man får kika in även om han ser en från
badkarskanten in till köket.

Klar!

Gör lite vågor på vattnet och sätter sig på knä.
Räkna till 3 mamma. 1 2 3....plums ner under vattenytan,
ruffsar om i kaluffsen. Då han efter flera omgångar åter
far upp till ytan snabbar man sig att schamponera... det våta håret.
Ner under vattnet igen för att få bort löddret.
Handuk, handuk, handuk, och den räcks fram för avtorkning av vått ansikte.
Samma prucedur som alltid. Likadant varje gång, år ut och år in.
Efter att pyjamasen är på studsar han in til datorn
och spelar via skype, eller uppgraderar nått spel...

Min stora lilla tonåring, mammas hjärta! ♥♥♥

Hösten är förbi!

Smuttar på ett glöggte jag fått av min syster, raggsockarna som mormor stickat
sitter som vanligt och värmer fötterna.
Ute är det grått och trist, men i köket är det värme.
Julgardinerna hänger fint och adventsljusstaken sprider ett härligt varmt sken.

På söndag är det första advent.
Så märkligt fort detta året gått.

Snart är det fyra år sen sonen fick sin diagnos.
Fyra år sen jag fick de sista pusselbitarna att falla på plats.
Ja, det var ju så min son var. Precis så som det beskrevs i en bok
jag läste inför ett arbete i skolan.

Efter det har jag både läst en massa samt gått på föreläsningar.
Bla med Bo Heljskov som är handledare för min sons lärare.
Sen var jag på en föreläsning som satte djupa spår hos mig.
Har aldrig gråtit så öppet som under de två timmarna Elisabeth Råberg höll
ett enastående föredrag om hur hennes två barn med autism blivit misshandlade
i den omsorg hon trodde var trygg.
Den recomenderar jag verkligen att gå på.

Hon har ju dessutom skrivit en bok "Omsorg utan våld" som
alla lärare på min sons skola fick som julklapp för nått år sen
av deras rektor. Hoppas alla läst den.
För jag är inne på min tredje gång nu.
Och varje gång hittar man något nytt att fundera på.

I hennes bok på sida 114 i kapittlet "svårt att välja",
Så står det en sak jag inte helt tänkt på innan.
Men idag när jag läste det så blev det ännu ett aha.

"Barn med autism kan gå runt runt i leksaksaffären utan att
hitta något som den vill ha. Bara för att de inte vet vad leksakerna
skall användas till."

Som så många andra saker i sonens uppväxt, så trodde ju jag att
han bara var snäll och lydig...för att han inte tjatade som andra barn.



Den här hösten med sonen har varit upp och ner.
Då har det oftast handlat om skolan.
Två nya lärare som inte arbetat innom området tidigare.
Så de körde på som om det var vanliga högstadie elever.
Med läxor och krav.

Så här har kuddar flygit. Sparkar och knytnävslag utdelats.
Häromdagen blev man hotad av en högt svingad golfklubba.
Ja det är inte lätt att vara mamma till ett speciellt barn.
Den här gången ville han inte göra engelskaläxan.
Men vi klurade ut tillslut vad som gjorde honom så arg.
Men det tar tid, och med en massa finess.

För sonen har svårt att berätta om han känner att nåt inte är bra.
det kommer ut som aggrission på hemmaplan istället.
I skolan blev de shockade, då han är mönster elev vad gäller uppförande
på skoltid.
Men nu har vi disskuterat en ev lösning med den berörda läraren.
Så nu får vi se vad som sker!

Vad det hela handlade om?
Jo sonen tyckte inte om den nya lärarens läxförhör.
Han ville ha det som hans förra lärare gjorde.
och det tog ju nästan en termin att komma fram till...

Jag skriver inte så mycket mer.
Behovet kommer i vågor.

Jag får mycket idéer och stöd från ett slutet forum på Facebook istället.
Ett forum där föräldrar kan få stöd av andra i samma situation.
Andra som har barn med Npf.
Forumet heter det samma som informations sidan jag länkar till i högra hörnet!

Kramar om alla som finner sin väg hit!
Ha en skön advent och tänd många ljus i mörkret!

Ny start!

Då var sommarens ledighet för Emil slut och en ny termin
har startat. Högstadiet! 7:an.

Ja vi märker ju inte nån större skillnad faktiskt.
Han har ju samma lärare och lokaler som innan.
Nått nytt ansikte, och ett par nya ungdomar bara.

Han har hemkunskap på schemat nu, som han längtat.
Jag börjar nog mer och mer fundera på hur det ska gå efter
högstadiet. Vart ska min son ta vägen då?
Kommer han att klara gymnasiet?

Mycket kan hända på tre år.
Det ser vi bara nu dessa tre år han gått på specialskolan.

Han kom dit och gömde sig i en stor kartong.
Satt under bordet på lektionen, gungade fram och tillbaka.
Vifftade med händerna och hade en massa andra tics för sig.

Allt de där är som borta.
Han tycker fortfarande om små utrymmen, men gömmer sig inte mer.
Idag kan han ha en koncentration på 40 min och sitta någorlunda
still på stolen hela lektionen.
Vifta med händerna och tics ses mest när han är upprymd eller väldigt nervös.

Jag läste ett glatt inlägg på en låst facebook sida för oss föräldrar,
att en mamma utropade sin glädje över att hennes son blivit bjuden på kalas!!

Usch. Kommer så väl ihåg de åren i vanliga skolan.
Han blev aldrig bjuden på någons kalas.
Och en dag sa han.

- Mamma, jag undrar när jag ska få ett kort!
Idag delade de ut kort till alla i skolan, och jag stod och väntade och väntade...
Men jag fick aldrig något!

Så himla ont det gjorde i hela kroppen. Och så många tårar som fallit
utan sonens vetskap. Över hur han blivit behandlad av sina skol och klasskompisar.

Glåp orden. Knuffanden, fått saker gömda.
Fått stå och ta emot skratt av hela klassen då en så kallad klasskamrat
öppnad toalett dörren och hånskrattat när han stått utan en tråd på kroppen.
Kläder som "råkat" bli blöta under gymnasiken....

Jag visste aldrig om detta då Emil aldrig berättar något om man inte frågar
honom speciefikt om en sak.
Utan detta har kommit i efterhand.

Idag förstår jag varför jag hade ett rent helvete att få honom i skolan.
Varför han redan kvällen innan klagade på magont och huvudvärk.



Lärarna? Ja de sa att de inte märkt något....

Tills han fick en ny lärare i fyran.
Tack att du fanns. Du såg mer på din korta tid än flera sett under flera år.
Och, talade om det för mig!!

Men då hade redan vi fått diagnos och väntade på en ny skola.

Idag är jag så tacksam för att vi bor där vi bor.
Efter att man börjat engagera sig i olika forum och trådar på nätet har jag ju förstått, att vi varit lyckligt lottade.
Att vi hade en rektor som var förstående och jobbade hårt för att min son skulle få en skolgång han hade rätt till. En skolgång med resurser och hjälpmedel.
Det som jag tagit för självklart, är en kamp för många..har jag förstått.

Ge inte upp era barn.
Kämpa för att få de, som de har rätt till.

Ett tryggt liv utan fruktan!

Kramar om!!

Sommaren som gick!

Nu har det mesta av sommaren flytit förbi.
Här nere i skåne har regnet tagit dagarna.
Tror jag var på stranden en hel dag på hela min semester!
Känns som om man inte helt har fått fylla på sol depon inför vintern än.
Så vi får väl hålla tummarna för aug och sep.

Tredje veckan Emil inte är hemma.
I år känns saknaden inte så tung.
För jag har gjort det omöjliga. Det jag trodde inte fanns
för mig,fanns!!
Och vem är mer överlycklig än jag!
Kärleken!

Har ju disskuterat vid ett antal tillfällen hur vi med NPF barn
och singlar är så isolerade.
Mycket pga barnet men också självvalt.
Vem, skulle orka stå ut?
Vem skulle kunna förstå och tycka om?

Men helt plötsligt så händer det.
Där stod han.
Den blonda dröm mannen.
Han som har alla stenar jag sökt.
Men var han sann?

Ja han undrade ju det samma och kunde inte för sitt liv
fatta att jag fastnat för just honom.
Vem var mer överlycklig än den andre är svårt att avgöra.
Så vi njuter båda två!

Då detta året med Emil varit lugnt.
Så är jag inte orolig för vad komma skall.
Det har flytit på. Att han sover bra gör ju att dagen blir bra
även den.
Det som tidigare varit problem är minnen blott...just nu.
Men iom tonåren nu så rustar jag för en våg av
oförberedda händelser!

Hoppas solen lyst på er denna sommar.
Det har den gjort hos mig, bara inte utanför huset!

Kramar om!!