Att bara vara!

Tunga moln hänger över ett morgontrött Malmö.
Ser ut genom köksfönstret och inte ens fåglarna verkar pigga.
Den tunna gardinen fläktar till inne i sovrummet och jag kan
känna doften av regn på asfalt.

Sitter hopkurad på köksstolen med kaffet i handen.
Radion kör på svag volym i fönstret.
Annars är det stilla.
Undulaterna i vardagsrummet tjattrar på det lägsta.
En lastbil backar någonstans.
Sen är det bara mina egna andetag som jag hör.

Sitter i min ensamhet och bara andas in.
Just nu Är jag bara.
När har man tid att bara Finnas?
Att verkligen känna ut i fingertopparna?
När tillåter man sig att bara Vara?

Vi stressar runt och ska hinna med så mycket i livet att
vi glömmer vårt innersta.
Att lyssna på oss själva.
Vi glömmer det som är det viktigast i livet. Oss själva!

Själv har jag en benägenhet, tänker jag för mig själv,
att tillgodose andras intressen. Och står inte upp för det jag verkligen vill.
Här kommer den dåliga självkänslan in, den som jag byggt upp..
men som kan vakla i vissa ögonblik.

Därför är det så viktigt just för mig att ta det lugnt, att känna av.
Känna av kraven, vad jag själv vill och verkligen lyssna.

Tar och smuttar på det halvkalla kaffet.
Får nog ta och hälla på lite nytt.
Känner med ett finger i blommkrukan i fönstret.
Måste ha vatten.
Suckar, tittar ut bakom gardinen.
Det är måndags morgon. Och jag Är!